Skillnaden är inte stor på ljud och oljud.
När många för ett intressant samtal i en hård lokal,
ja då omvandlas ljudet snabbt till oljud.
Vid såna tillfällen är man extra glad för ljuddämpare.
Som här, i restaurangen på Armémuseum.
I taket hänger "flaggor" av vit vadmal.
Enkelt arrangerat och ändå nästan sakralt vackert!
Lite mer avancerade ljudslukare gör Barbro Lomakka.
Vävda på linnevarp och med filtad ull som inslag.
Materialen kan hon kombinera i det oändliga.
Ändra grovlek, vävteknik eller kulör.
Resultatet blir alltid vackert, spännande och ljuddämpande.
För övrigt återlyssnar jag på sommarprogramen.
Och har kommit till Terese Cristiansson, utrikeskorrespondent.
Hon har berättelser hon måste skriva och berätta.
Om fyraåriga Aisha, flickan utan ansikte,
offer för en amerikansk drönarattack i Afghanistan.
Sittande på en röd filtmatta får Terese olyckan berättad för sig.
Jag sitter vid mitt köksbord och tovar,
och måste bara lyssna, trots att jag vill minska volymen,
stoppa ullen i öronen - men vad hjälper det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar