Sängvärme

Imorgon ska jag undervisa igen,

på Textila hantverkslinjen på Gotlands folkhögskola.

Bäddens textilier är ämnet.

För att sova gott är det viktigt med bra textilier,

men dagens sängkläder är något helt annat än gårdagens.

Eller de före dem, från farfars tid.

Bildens lakan kommer från förra sekelskiftet.

Säkert är de hemvävda - jag tror inte att såna maskintillverkades.

Varpen är av bomullsgarn och inslaget av ull.

I varje ände har man slagit in en klassisk randning i avvikande färg.

För övrigt är inslaget ofärgat, vitt eller grått som stod emot smutsen bättre.

 

Tyget är vävt på halv bredd, 65 centimeter,

och så hopsytt på mitten till en lämplig lakansbredd.

Bekvämt att väva, utan att behöva sträcka sig.

  Det var alltid för hand man kastade ihop de två tygstyckena.

Det gav en smidig och följsam söm, 

säkert var det också lättare med mönsterpassningen.

Den är nästan perfekt!

Fållade gjorde man däremot på symaskin. 

Stadig blev avslutningen med en fåll på dryga centimetern.

Med rött märkgarn broderades så monogrammet.

GJ står för Gerda Johansson, min morfars första fru.

Tidens tand har gnagt på veporna, dryga hundra år syns,

men konstigt nog har bara ullgarnet gått åt.

Det har säkert varit mums för något djur.

Vepor är namnet på yllelakan i Östergötland.

Här på Gotland heter de läkte.

De ger lika god sängvärme.

Barnskor

Barnrikt var det förr,

och då blev det skorikt - om man hade råd.

Men det var verkligen inte alla som hade.

Nej barfota kunde gälla halva året,

resten fick man ha skor varannan dag eller så.

Men på gården Jon-Lars, Långhed i Alfta,

där fanns både skodon och barn.

  En hel rad med skor precis innanför dörren.

Står kvar än idag!

Alla har väl en sillakasse?

Ingrid Bergman hade en,

och hennes döttrar hade var sin,

och jag har en!

Och den på bilden har Jonas Hasselrot bundit.

Jag skriver om sillakassen, den som vanligen kommer från Ödenäs.
Här kan du läsa mer om kassens historia.

Igår såg jag filmen Jag är Ingrid.

En biografi om Ingrid Bergman, med hennes barn,

och baserad på hennes dagböcker och privata filmer, med mera.

Trots att det var filmklipp och stillbilder blev det en helhet.

Jag kände att man verkligen kunde ta del av hennes livsval,
 som skådespelerska men även som privatperson.

Jag fick en fördjupad bild av hennes liv,

och blev verkligen imponerad.

Här kan du tjuvkika.
Och här ett klipp från aktuellt.

Men vill du se hennes sillakassar,
ja då får du se filmen.
Jag är Ingrid!

Sagornas stickbok

Så har den landat i min brevlåda,

den nya stickboken av Celia B Dackenberg.

Sagornas stickbok.

Sååå fin, jag njuter, bläddrar och drömmer mig bort.

Men det är ju självklart - att boken är ett praktexemplar.

Det är ju Celias bok! 

Den är rikt illustrerad med både foto och teckningar.

Den är skriven att läsa som vuxen, om sagorna man läste som barn,

eller för barn och barnbarn.

Och den innehåller massor med beskrivningar,

på fina plagg att sticka själv.

När jag bläddrar i en bok börjar jag alltid bakifrån,

det bara faller sig så.

Och här, på sista sidan finns tacket, en njutning att läsa.

Vilken läsupplevelse jag har framför mig!

Jag återkommer i ämnet.

Borås nästa?

En dag i stickningens tecken,

det blir det på Textilmuseet i Borås.

Lördagen den 10 oktober.

Med försäljning, visning av stickmaskiner, stickcafé,

och stickperformance med "Own our own time". 

Kerstin  Lindströms stickhappening skrev jag om här.

 Jag vet att det kommer att bli en spännande aktivitet 

- det brukar Kerstin bjuda på!

Det kommer även att bli en bra föreläsning - av Maj Ringaard.

Maj är konservator på Nationalmuseet i Köpenhamn.

Hon har skrivit en artikel om stoppning av strumpor,

historiskt sett, i nättidningen Dragtjournalen.

Vill du läsa den klickar du här. 

I Borås kommer hon att föreläsa om silkeströjor från 1600-talet.

Har du möjlighet så res till Borås!

Bibo

Vi behöver fler bin,

det kommer det ofta rapporter.

I Riga såg jag den här bikupan,

om man nu kan kalla den för kupa.

En bostad för bin är det i alla fall, ett helt höghus.

Att ha stockar till bikupor har varit vanligt i området.

Och kanske är det ett lätt sätt att få en kupa på.

Fina är också deras mer "moderna" bikupor.

 

Men mest gillar jag de traditionella kuporna hos oss.

Bundna i halm och med tjärpapp till tak.

Det är inte ofta man ser dem,

dessa hittade jag på Staberg utanför Falun.

Fina bibon!

 

Textil som graffiti

Fortfarande ett tag kan du se textil graffiti.

På Leva Kungslador i Visby.

Där ställer Jonathan Ollio Josefsson ut sina tuftade mattor.

Han är utbildad på HDK i Göteborg,

 men började sin "konstnärsbana" som graffitimålare.

Det syns tydligt att han har rötterna i graffitikonsten.

Både mönster och färger är distinkta och tydliga.

 

Ja själva mattans form har ett klart graffitiuttryck.

Här rör det sig inte om kvadrater eller rektanglar, nej kantigt är det!

Ändå finns en mjukhet, kanske tack vare det textila materialet. 

Jonathan Ollio har utnyttjat det fullt ut.

Differentierat längden på luggen, långt ibland, sedan kort.

Det ger en livfull yta tack vara skuggorna som blir av nivåskillnaden.

Priset på mattorna pendlar från 12 000,- - 54 000,-.

Vem kan?

Hur bevarar vi kunskap?

Görandets kunskap, den som sitter i handen.

Kunskapen om teknik, material och form.

Uppslag fotat ur boken Klädd krigare. Författare och fotograf Annika Larsson.

 Samt relationen mellan dem.

Påtning är ett exempel där kunskap tappats. 

Eller kanske mer användningsområdet.

Idag, eller i alla fall igår var det vanligt att barn påtade.

Gjorde en snodd som i mina föregående inlägg.

Snodden gjordes av bomull eller ull,

och mest för att barnet skulle vara sysselsatt.

Annika Larsson, arkeolog och skribent till Klädd krigare,

skriver i sin forskning om just görandet. 

Hur tekniken att påta kan ha använts för att göra berlocker,

som är hittade i gravar från vikingatid.

De är påtade, med en tunn silvertråd, till ett smycke.

Då var det troligtvis hantverkare som producerade.

På 1000 år har kunskap gått från yrkesutövare till barn.  

Vilken tur att de fortfarande har intresse! 

Men det finns fler som kan!

Bildens silverhalsband är troligtvis påtat.

Men vem har gjort det?

Apparater

Tänk att det finns apparater till det mesta.

För att underlätta och påskynda arbetet,

fast just handarbete är så skönt när det får ta tid.

Gå i sin egen lunk och bli meditativt.

Men nu finns det en liten "maskin" för att göra I-snodd.

När man väl trätt den är det bara att veva i jämn takt,

och ut "sprutar" snodden med rasande fart.

Och istället för att "sticka" över fyra piggar,

kan du ta hjälp av en ring med många maskhållare.

De finns i olika storlekar, till mössor, eller bål och ärmar för tröjor.

Ett bra hjälpmedel för den som har svårt att hålla reda på sticknålarna.

Från trätrådrulle till plastapparat,

är det utveckling?

Påtat halsband

Ett påtat halsband kan göras på många vis.

Stickat, så här eller om du vill virka ett så tittar du här.

Halsbandet kan också göras med hjälp av en påtdocka.

Och de finns i många olika modeller,

mer eller mindre utsmyckade.

Men principen är den samma, fyra maskhållare,

 och ett hål i mitten där snodden går ner.

 

Ett flerfärgat garn ger en spännande effekt.

Det här är en teknik som är kul att göra tillsammans med barn.

När trådrullarna var av trä gjorde man egna påtdockor.

Men det kan man naturligtvis göra idag också.

Det blir bara lite mer jobb!

Borra ett hål i en träbit, du kan dekorera den om du vill.

Spika så i fyra små spikar runt hålet, klart!

Hur man påtar ser du här.

 

Lappa och laga

Det har blivit modernt igen,

- att lappa och laga.

Det är bra.

Ännu bättre är att det inte behöver ske på traditionellt vis.

Utan är lätt som en plätt med japansk shashiko.

Bara att sy fast en lapp med raka upp och nerstygn så den sitter.

Rakt över hålet, som blir "fastsytt" under lappen.

Vill du förstärka det hela extra mycket syr du fast en lapp under.

Samtidigt som den första sys fast.

Vill du roa dig extra låter du lappen få en fin form.

Det kan bli ett helt budskap om hålen är flera.

Har du kollat in sidan Slöjd håller på sistone?

Den har förnyats och fräschats upp, här.

Laga med stil heter en lärarhandledning,

som finns på sajten, riktigt bra.

Och inte behöver du undervisa för att ta del,

kolla själv, här finns mycket matnyttigt.

Färdigplockat

Bärplockare som redskap är för mig gjort i plåt.

Dessutom ett redskap från 1960-talet.

Kanske mest för att det var då jag började plocka bär.

Men så fel jag hade, här är ett par plockare med ålder på nacken.

Väl använda dessutom, men så sköna i sitt slitage.

"Klorna", av hård ståltråd, är fastsatta i en träring med skaft.

Påsen som samlar upp bären, den är av textil!

Vackert kypertvävt linne av yppersta kvalité.

Säkert hemvävt, vävfelet tyder på det,

kanske även handspunnet garn eftersom det är så ojämnt.

Den andra påsen är så lappad att det är svårt att se tyget.

Textilbitar har sytts på allt eftersom hålen kommit.

Ibland lagade för hand, någon enstaka gång med hjälp av symaskin.

Till slut har man insett att det inte går längre,

bärplockaren har gjort sitt.

Men nu...

...nu ska jag äntligen få möta mattorna.

I alla fall några av dem, utställda på GKF i Visby,

och utställningen Re, Rag, Rug - Re Prodused.

 

Som jag har längtat efter att få ta del av dem.

På lördag är det vernissage, klockan 12.

Då kommer jag att möta de mattor som kommit i produktion.

Tre mattor och en pläd, samt en bonusmatta.

Läs mer om projektet här!

Vi ses väl?

Vilken skatt!

En guldgruva utan dess like,

för dig som gillar dräkt, mode och textil.

Det är den danska sidan Dragtpuljen.

Den är ett nätverk för danska museer som har dräktsamlingar.

Dessutom publicerar man en tidskrift på nätet.

En tvärvetenskaplig tidskrift om dansk, historisk dräkt och textil,

samt museala problemlösningar.

Alltså en bred spridning på temat textil med ett djup i artiklarna.

 

På sidan finns även en länk till de museer som visar textil,

danska dräktsamlingar, bra att studera innan en resa till grannlandet.

Tidskriften har funnit i nio år och 12 nummer är utgivna.

Du får botanisera på egen hand, här!

Garva här eller där?

Garvning är sällan kul.

Det är arbetsamt, blött och illaluktande att garva skinn. 

Bild utställd på Dalarnas museum plåtad av en okänd fotograf.

Bilden visar ett garveri från Falun; idag finns Dalarnas museum på tomten.

Under en lång period var platsen upplåten för skinnfabrikation. 

Ofta placerades garverierna långt från bebyggelse, just för att de stank.

Men nu kommer nya rapporter om dess skadlighet.

Hur garvarna i Indien skadar sin hud, ögon och andning när de jobbar,

garvar läder som blir  träns, tyglar och tömmar.

Och hur vi som gillar hästar ökar efterfrågan, så mer läder behövs.

Lyssna här.

Så återigen har vi flyttat det skadliga, jobbiga bort från oss.

Istället för att åtgärda det här hemma!

Orättvist?!

T-tröjan eller T-shirten är inte så gammal.

Användes som undertröja,

 i amerikanska armen under andra världskriget.

Därefter har den gjort sitt segertåg över världen.

Den tillverkas oftast i bomull och kan ibland förses med ett budskap.

Tröjan blir en reklamspridare och bäraren en annonspelare.

 

 Så då känns det extra viktigt att fundera på ekonomin.

Men hallå där, den är ju så orättvis!

Fördelningen av textilindustrins pengar,

 för produktionen av en t-shirt,

är så ojämn att man borde skämmas.
 

 För att odla och skörda bomullen får bonden 8 öre!

Inte mycket för allt arbete, sådd, gödsling, vattning och plockning.

 Textilfabriken som tillverkar plagget får 24 kronor.

Det kan ju tyckas mycket, men då ska tråden spinnas,

tyget stickas och sedan sys.

Man ska hålla byggnad och maskiner samt betala löner.

Till detta kommer skatter och försäkringar.

Jaha - den största delen av kakan tar vi här i västvärlden.

Där tröjan säljs och brukas. Visst är det skrämmande!

Ta tre - betala för två, men vem betalar då för den tredje?

Är det inte du blir det någon annan!

 De här uppgifterna kommer från utställningen  

Stilmedveten. producerad av Sveriges konsumenter.

Gjord för att visa på hur vi alla kan bli mer hållbara modekonsumenter.

Har du egna tips får du gärna dela med dig, här! 

Det finns även bra studiematerial och klickar du här kommer du dit.  

Femton kilo

Har du tänkt på hur tungt femton kilo är?

Att försöka lyfta en boll med den vikten är jobbigt.

Men så tung är konsumtionsbollen på utställningen Stilmedveten.

Det var knappt jag orkade rubba den.

Och ändå - femton kilo är klädförbrukningen per år och person.

 I genomsnitt alltså, en del behöver mindre andra mer.

Just nu kan du besöka utställningen i Falkenberg,

5 - 26 september, på biblioteket.

Det är Sveriges konsumenter som producerat utställningen.

Mer kan du läsa på deras hemsida här,

men följ också bloggen Gröna trådar, här, 

så får du massor med tips om textil och mode.

Spinn klotet runt

Att se när en tråd blir till är fascinerande.

Några fibrer som snos ihop,

och vips finns där en tråd.

Med ett redskap går det lättare, och redskap finns.

Allt ifrån en krok, pinne med tyngd, till sländan.

Och så långrock, spinnrock och charka.

   

 Spinnrocken ovan är tillverkad av Jan Ryegråd på 1980-talet.

En lyxvariant som tillhör Gotlands läns Hemslöjdsförening.

Den 19 september är det dags att fira

worldwide spin in public day.

Runt om klotet plockas spinnredskap fram,

fibrer förbereds och spinns till tråd.

Och tänk om man kunde få se resultaten,

så olika de måste bli fast gjorda på snarlika vis.

Har du nära till Landskrona? Spinn här! 

Finns du på Gotland söker du dig till Fornsalen,

där visar Anso Norling hur spinning går till.

Alltså hur du gör en tråd!

Här får du mer information om aktiviteten.

Detaljer

Vilken prakt det fanns i allmogens kläder.

En färgglädje och ett formspråk som var rikt och fantasifullt.

Inspirerande, upplyftande och intressant.

Titta bara på detta broderi, pärlor på sammet!

Vilken prakt och vilken lyx.

Drottninglik måste hon blivit, bondens hustru,

med en sån här huvudbonad.

Så raffinerat broderi på livstycket.

Och så snyggt och dekorativt knapparna är placerade.

Bara till lyst, plagget knäpps med hakar och hyskor.

 

Eller en kjol vävd i färgeffekt i svart och vitt garn.

Men med prydliga ränder i oliksidig korskypert,

och kjolen blir dubbelt vacker.

 

 Så vilken tur att det finns organisationer som bevarar.

 För annars skulle vi bara kunna se dem på museer,

om ens det, textila objekt är svåra att exponera.

Jag "hittade" butiken SENĀ KLĒTS i Riga,

 med folkdräktsförsäljning.

Flätat

Välkommen in!

Visst får man en väldig lust att stiga på,

när dörrmattan är så här snygg som den i Riga.

Vi besökte friluftsmuseet, Lettlands etnografiska friluftsmuseum.

Där, vid den ryska gården finns mattan.

Flätad halm är hopsydd till en oval, lagom till ingången.

Säkert var den effektiv, då när det begav sig.

Idag vill man knappast trampa på den - jag tog ett stort kliv över.

 I en annan gård från Latgale fanns skor,

upphängda på en käpp innanför dörren.

Och det är klart att man hänger skorna - de har ju snören till det!

Två par är flätade av bast och ett par av rep.

Snyggt och charmigt när de hänger där.

Charmigt är också museet och området det är placerat på.

En vacker tallskog med en sjö intill.

Nästan varje helg under sommaren är det programverksamhet,

och resten av året någon helg i månaden.

Här kan du se årets utbud.

På hantverksmässan i juni besökte Nördic knitting marknaden,

här kan du ta del av deras erfarenheter.

Så välkommen hit!

Återväxten

Hur är det med återväxten inom stickning?

Är det många unga som stickar?

Alltså de som ännu inte fyllt femton och stickar på fritiden.

Vi stod och väntade på bussen utanför Riga.

Det gjorde även en ung flicka, men hon använde tiden till stickning.

I en tygpåse förvarade hon arbetet när det inte stickades.

 Men så dök det upp en katt som ville kela.

Den kom från ingenstans och placerade sig i hennes knä.

Och det är klart att han fick uppmärksamheten.

Och stickningen åkte ner på bänken.

Muddar med pärlor och eget ritat mönster.

Tunt garn och tunna stickor, så fint.

Det känns som om återväxten är tryggad i Lettland!