Spindelväv

En hatt av spindelväv 

- visst känns det som en saga av Elsa Beskow.

Hon var, tycker jag, en mästare i att tolka naturen textilt.

Men den här sköra och eleganta hatten är gjord av spindelväv!

Den finns på British Museum i en utställning om konsthantverk från Afrika.

Själva stommen i hatten är tillverkad av kvistar och grenar.

Lite stadga måste det nog vara om hatten ska sitta kvar på huvudet.

Men över grenverket är alltså spindelväv monterad.

Hur? Har spindeln spunnit på plats? 

Hur ömtåligt är det? Inte helt skör - den har transporterats till London.

Från södra Afrika där Sanfolket brukat den.

För att förhöja elegansen har den utsmyckats med en strutsfjäder.

Lika skir och ömtålig som spindels tråd.

På utställningen finns flera häftiga huvudbonader.

Denna är virkad av bomullsgarn.

Liksom den här fantasifulla skapelsen.

En sober mössa stickad i ullgarn.

Och så filtade kalotter med långa tofsar av silke.

Afrika är stort och varierande, det märks på utbudet av huvudbonader.

Alla är handgjorda av olika lokala material,

och alla material är textila, det är jag säker på!

Men spindeltråden, räknas den som textil?

Droppen

Vad jag önskar att något liknande kunde göras med textil!

Mitt i centrala Stockholm står Droppen,

och gör reklam för plåtslageri.

Ett hantverk som säkert behöver uppmärksamhet,

och det har man löst på detta finurliga och snygga sätt.

På insidan visas olika tekniker i plåtslageriet.

Med tydliga skarvar ...

... eller mer diskreta sammanfogningar,

 och så en förklarande skylt till alltihop.

Det är bara att hoppas på att fler vill bli plåtslagare.

Det borde vara ett yrke med framtiden för sig.

 Här har näringslivet gått samman och sponsrat.

När tar textilindustrin ett liknade, samlat grepp för att lyfta textil kunskap? 

Blåaste blått

Det är något visst med blåtryck,

tygerna som har ett vitt mönster på blå botten.

Som är tryckta för hand och sedan färgade med indigo.

På en av påskmarknaderna i Wien stötte jag på tygerna.

Två unga personer från Tolna i Ungern hade försäljning i ett av stånden.

En stor produktion visade de, de flesta trycken i bomull,

men några få saker var tryckta på siden.  

För att framställa ett blåtryck stämplar man tyget.

Stämpeln, eller tryckstocken är av hårt trä och har ett utskuret mönster.

Man doppar den i en "pasta" och stämplar tyget hårt.

På den vita tygbiten syns mönstret påstämplat.

När tyget så doppas i färgbadet kan inte färgen tränga in där pastan är.

Tyget blir blått men mönstret är fortfarande vitt.

I tryckeriet i Tolna jobbar idag den sjunde generationen,

ett ungt par som tagit över verksamheten.

Det är en ganska tidsödande process att framställa blåtryck,

och det är svårt att få en lönsamhet i produktionen.

Så idag finns det endast ett fåtal blåtryckare kvar, flera av dem i Ungern.

Blaudruck Werkstatt, Tolna har en hemsida, här hittar du dit.

Där kan du ta del av deras produktion,

men även se hur framställningen av tygerna går till.

Här jobbar man på samma vis som vid starten av verkstan, 1810.

Känner du för ett besök är du välkommen,

ett museum finns på plats,

 och du kan få en guidad tur om tyger i blåaste blått.

Lika som bär

Likheterna mellan olika kulturer är slående.

Det finns alltid några tekniker som förekommer på fler platser.

Särskilt när man tittar på den folkliga kulturen. 

Där har en företeelse ofta levt kvar under en längre tid.

Så på Folkkonstmuseet i Wien kände jag igen mig i flera rum.

Sillakassen är ett exempel, den som vi tycker är så unik,

som vi funderat på om den inte skulle kunna bli ett immateriellt kulturarv.

Alltså själva tekniken, hur man gör den, och det är inte många som kan den konsten.

I Wien hittar jag en kasse som lika gärna kunnat hänga i Sverige. 

Jag är lite kär i kassen och har skrivit om den förr, här.

Ett glatt igenkännande blev det också för ett par skor.

Senast jag såg dem var i Vitryssland då ett par fick följa med mig hem.

Kanske inte så konstigt att typen finns på flera orter,

materialet, granbark, är lättillgängligt och tekniken är enkel.

Med kraftiga strumpor på fötterna blir skorna helt okey att använda.

Klicka här så hittar du de Vitryska skorna.

Vi är mer lika än olika!

Tumstocken

Alnmåttet förknippar jag mest med textil,

men det var ju det naturliga längdmåttet före metersystemet,

och brukades till trä och virke också.

 Tumstocken däremot har mest använts för att mäta trä.

De äldsta tumstockarna var just en aln långa,

 veks på mitten med ett mässingsgångjärn. 

Graderingen kunde vara i verktum, 24,74 mm,

eller i inch, 25,4 mm, och då var stocken märkt LONDON.

Min tumstock, som jag ärvt efter farfar, har metermått på ena sidan,

och tummått på den andra sidan. 

Hela måttstocken mäter bara 50 cm,

så trots att den har en äldre form är måttenheten modern.

Den moderna måttstocken uppfanns av Karl-Hilmer Johansson Kollén.

År 1883 uppfann han komparationslinjalen,

 som visar meter- och tumskalan parallellt och så konstruerade han en vikbar led.

Ja så var då tumstocken uppfunnen!  

Rättelse!

Så det kan bli när jag inte har allt klart för mig!

Inte kan du ta en master på Raulandsakademiet i Norge.

Där är det kortare kurser som gäller.

Tack Sonja för att jag får låna din bild!

På Høgskolen i Sørøst - Norge finns den utbildning som Sonja Berlin studerat,

Master i Tradisjonskunst med inriktning folkkonst.

Du kan även välja folkmusik.

Målet är att du ska bli en bra utövare av den disciplin du valt.

Du får insikt i traditionskonstens villkor,

och kan reflekterar kritiskt över hur den bevaras, brukas,

förmedlas, förnyas och tolkas i olika miljöer.

Utbildningen omfattar fyra terminer,

och ansökan ska vara framme senast 15 april.

Här kan du läsa mer.

Bondesamhällets trettonhelg...

... den firades rejält.

Inte så här lamt som hos oss idag,

då många redan börjar plocka bort julen.

På trettondagen vandrade man runt och sjöng Staffansvisor.

Man var utklädd till stjärngossar, en person var julbock och en var sotsvart.

Stjärnan var viktig i sammanhanget, ibland ersatt med en lykta. 

Som tack för sången fick man brännvin eller gotter.

Allt sparades till en gemensam fest.

Traditionen är inte enbart svensk,

bildens attiraljer för trettondagståg finns på ett friluftsmuseum i Minsk.

Jag kunde lika gärna fotat dem på Bungemuseet!

Helgerna fortsätter...

... nu stundar trettonhelgen.

Åter en kalashelg då stjärnan står i centrum,
i alla fall för mig.

Men det kan även vara kungakronan som symboliserar dagen.
På trettondagen kom de heliga kungarna fram till Betlehem.

Och så blev det hos oss - fast lite i förväg!

Redan på juldagen fick vi smällkarameller som innehöll hattar.

Och hattarna var just kungakronor i silkespapper.

Visst är det förvånande att en liten karamell kan innehålla en hatt!

Lagom för huvudet när den vecklades ut.

Själva smällkaramellen dekorerade helgens kransekake,
den var min julklapp från familjen i Norge.
Kakan består av mandel, socker och ägg och är vansinnigt god!
Den är också dekorativ med sitt pynt, en riktig julprydnad.

Och fortfarande finns några kransar kvar att gotta sig åt.

Bibo

Vi behöver fler bin,

det kommer det ofta rapporter.

I Riga såg jag den här bikupan,

om man nu kan kalla den för kupa.

En bostad för bin är det i alla fall, ett helt höghus.

Att ha stockar till bikupor har varit vanligt i området.

Och kanske är det ett lätt sätt att få en kupa på.

Fina är också deras mer "moderna" bikupor.

 

Men mest gillar jag de traditionella kuporna hos oss.

Bundna i halm och med tjärpapp till tak.

Det är inte ofta man ser dem,

dessa hittade jag på Staberg utanför Falun.

Fina bibon!

 

Inspireras eller kopiera?

Idag brukar vi inspireras av saker,

när vi ska formge något nytt.

På så vis tycker vi att äldre mönster lever vidare.

Vi kan förändra, förminska eller förstora.
Så som mormorsrutan, virkad av gamla T-shirts.
Den kan upplevas som ny och spännande formgivning,
men det är bara materialet som är nytt.
För hundra år sedan virkades rutorna av restgarner i ull.

Förr var det vanligt att man kopierade.
Gjorde ett motiv likadant som ett redan befintligt motiv.
Provlappen med gumman har jag vävt under min utbildning.
Jag skulle lära mig väva röllakan,
och fick kopiera lärares väv, som hon i sin tur kopierat.
Mönsterformerna återupprepades, stagnerade och bevarades.

 

Samma mönsterform - kvinnan med händerna i sidan-
finns på många av röllakansdynorna i Skåne.
På kudden ovan hittar du henne både mitt på och vid sidan.
Flera av de vävda figurerna håller ett fat i händerna.
Det gör inte min, troligtvis har det "tappats bort" vid vävningen.

Att försöka tolka kuddarnas motiv är spännande.
Men svårt - jag lämnar det till Kerstin Paradis Gustafsson.
Hon har skrivit en artikel i boken
Himmelskt vackert, vävnader från Österlen.
 

 När man väver skånsk röllakan snärjs inslaget vid färgbyte.
Det var det vi skulle lära oss. På avigsidan bildas "åsar".
Vi fick även rita egna mönster, på rutpapper.
Tulpaner blev mitt motiv.

Väl vävda men inte vackra.

Det var ett tag sen...

 ...den kom, boken som handlar om 

det himmelskt vackra på Österlen - vävnaderna.

Just nu utställt på Klostret i Ystad.

Men nu har jag läst den och imponerats, igen.

Först av själva utställningen i höstas och nu av läsningen.

För den är verkligen läsvärd och innehållsrik.

De elva författarna besitter en enorm textilkunskap.

Och det är både teoretiker och praktiker som skrivit artiklar.

De belyser kulturarvet, vävteknikerna, formgivningen, producenterna,

utbildningen, användningsområden och historiken.

Välskrivna artiklar som är intressanta att läsa.

Fotot är magnifikt, med klara och tydliga bilder.

 

Boken är ett komplement till utställningen.

Eller utställningen kan ses som en fördjupning av boken.

Ystad Allehanda recenserade boken, läs här hur.

Vill du köpa boken kan du göra det här.

Utställningen är förlängd,

öppen april 2016!

Vårdad grafitti

 Utanför konstmuseet i Minsk jobbas det.

Konstverk sprejas fram under ordnade former.

Unga konststudenter får uttrycka sig på parkbänkar.

Motiven skiftar såklart, ibland uppseendeväckande, som ovan.

Ibland vackert folkloristiskt, som nedan.

 Med inspiration från Ukraina har motivet kommit till.

Fåglar och livsträd, internationella symboler.

Men så viktiga just nu i Ukraina.

Liksom stjärnan.

 

Formad med hjälp av en schablon.

Och upprepad till ett dekorativt element i kanten.

Folkkonst

Det ska jag undervisa i på Gotlands Folkhögskola.

Under ämnet slöjdhistoria.

Så jag funderar och grubblar på temat.

Dalahästen, är den folkkonst?

Dessa två ingår i utställningen på Dalarnas museum.

Samlat under 40 år.

Rune Bondjers, antikvarie gör ett urval av samlandet.

Som gjorts av honom under 40 års tjänst.

Kan dagens dalahäst, från Nusnäs, räknas som folkkonst?

Trots att alla ser likadana ut - då är det väl ingen konst?

Snarare industriprodukt.

Men Anna Fjällbäck och Anne Carlquist,

som driver företaget Regnbågens Textilverkstad,

är deras slaktade dalahäst folkkonst?

Tål att tänka på.

Tunnor

I den här tunnan samlar jag regnvatten.

Som kommer ner från växthustaket.

Tunnan kommer från Västebotten.

 

Tunnor är en typ av hemslöjd som närmat sig industriell tillverkning.

I alla fall vad det gäller antal och på Gotland. Fast de varit gjorda helt för hand.

I tunnor skeppades den osläckta kalken iväg.

Den fick inte bli blöt, för då ökade den i volym.

Under 1800-talet tillverkades mer än 9 miljoner tunnor.

På norra Gotland.

Det gör 90 000 tunnor per år.

Vilken mängd!

Midsommar

Glad midsommar önskar jag med gotländska majstänger.

En gammal tradition, men dessa är från 1995.

Kanske omklädda några gånger.

 

En trästomme, här av ask, har pyntats med tyg och papper.

Något mer hållbart än midsommarstångens björklöv.

Modellen på staken kan variera, korsarmar, halvmånar och cirklar.

 

Majstången är inte bara till för midsommar.

Vid bröllop och andra festligheter brukas den också.

Njut av sommarnatten!

Petras souvenirer

 Vi stannade till vid ett café för förfriskningar.

Marguerite och Mohammeds café.

Vi drack turkiskt kaffe med kardemumma.
Starkt, sött och gott.
Eller te, svart som natten - varmt och sött.
Serverat av en beduin, med kajal runt ögonen och lockigt hår,
och den traditionella palestinaschalen - keffiyeh på arabiska.
Vävd i bomull med ett mönster från gamla Mesopotamien,
där det symboliserade fisknät eller säd.
Huvudduken bärs som skydd mot solen och sanden.
Dessutom säljs den som souvenir.

Liksom de glas vi drack vårt kaffe ur.

Tydligt minne från den här platsen.

En annan souvenir som Mohammed sålde i sin butik, var sandflaskor. 

En idé som Marguerite fick när Petra skulle få besök av drottning Elisabeth.

I boken Gift med en beduin beskrivs hur hon förärades en flaska.

 I ett stånd mitt emot caféet kan man fortfarande köpa sandflaskor.

Med olika motiv och med sitt namn inlagt om man vill.

 Sanden kommer från de omgivande bergen och finns i olika kulörer.

Den packas i flaskan och med en sticka formas motivet.

Snabbt går det, men exakt och fint blir det.

 Jag förstår inte hur!

Boken kan jag varmt rekommendera.

Finns på bibblan.

Läs den!