Lyx i sängen!

Brukar du pryda dina örngott med broderi?

Kanske syr du ett monogram, så alla vet att det är ditt?

Det är både praktiskt och vackert, fast få lägger ned tid på sånt idag. 

Annat var det förr - då var det ett måste.

Ett monogram, bomärke eller initialer, så ägarförhållanden var tydliga.

Därutöver kunde slingor, blommor och blad sys för prydnad.

Den här kudden är broderad med svart silke i varierande stygn.

Stjälksöm, kedjesöm och langett men även något bottensömsliknande stygn.

Motivet är placerat i kanten och sytt runt hela örngottet.

I hörnen har silkestofsar placerats. 

Originalet till det här örngottet är från 1600-talet.

Liknande textilier syr vi fortfarande, i Leksand.

Halsklädet till folkdräkten, sytt med svart silke på vitt linne,

och med tofsar, tuppor, i hörnen.

Örngottet hör till bäddutrustningen för the Great Bed of Ware,
sängen som ännu är utställd på V&A i London.

Och som är bäddad på 1600-talsvis, men med nytillverkade textilier.
Pösande generös stod den där på värdshusen,
och jag förstår att den var en turistattraktion på den tiden,

för visst är det lyxigt att få krypa ner i en sån bädd!
Även idag, fast det sällan händer.

Sevärd säng

En riktig godbit som man inte får missa!

Det är den praktfulla sängen från Ware,

tillverkad runt år 1590. 

Sängen är tillverkad i ek med inlagda och målade utsmyckningar.

Den är rejält tilltagen, hela 3,60 x 3,60 meter,

och höjden är 2,60 meter. 

I en modern lägenhet får den knappast plats.

Den är museets mest omhuldade möbel, 

och är ett bra exempel på engelskt träsnideri.

Från början bytte den ägare mellan en rad värdshus i Ware.

Den var en turistattraktion och är så idag med.

Shakespeare skrev om den i Trettondagsafton år 1601.

Idag är sängen renoverad och har fått nya bäddtextilier.

För att åskådliggöra bäddningen finns småprov.

Alla gjorda i samma teknik och material som originalen var i.

Själva sängbotten är en träram där hamprep spänts upp. 

Ovanpå repen ligger en flätad madrass,

för att fördela och jämna ut de sovandes tyngd.

Över den kommer en undermadrass av canvas.

Helt traditionsenligt fylld med flock, ospunnen ull.

Så kommer mellanmadrassen,

också den i olikt tuskaftsväv, canvas.

Den översta madrassen är randig vävd i spetskypert.

En hellinnetextil fylld med dun.

Med tre madrasser måste man ligga mjukt,

lite som prinsessan på ärten.

 Efter det kommer lakan, täcken och filtar.

Till sist sängomhängen att dra för för att behålla värmen,

och kanske få lite privatliv i sömnen.

Sängen har så intressant historia att den har egen plats i Wikipedia,

klicka här för att läsa mer.

Vill du se sängen får du ta dig till Victoria and Albert museum.

Ett riktigt habegär...

...väcktes hos mig igår kväll!

 Jag var på en föreläsning om inredningstextil.

Nyvävda textilier med medeltida förebilder.

På plats fanns sängtextil och bordslinne.

Allt tillverkat av Åsa Martinsson och Martin Eriksson.

Sängen var enkel i sin konstruktion, gjord av rundstav och hamprep.

Moderna material använda på gammalt vis.

Hamprepen spändes hårt runt rundstaven och gav sängbotten.

På den ligger rejäla renskinn och så en fjädermadrass eller en stoppad med halm.

Linnelakan och handväv rutig yllefilt.

Tänk dig att få sova i en sån bädd!

Eller att ha en sån säng ute i trädgården som dagbädd.

 För riktigt kalla nätter har Åsa vävt fler filtar.

Alla med förlagor i den medeltida litteraturens handkolorerade bilder.

Kypert och gåsögon var populära tekniker,

mönstren var ofta rutiga eller randiga.

Visst kan man tänka sig en sån filt också, eller hur?

Duk på bordet, alltid hellinne, ofta i gåsögon,

och blekt vitt med blå ränder - då färgade med växten vejde.

Och välmanglad vilket innebar glättad med glättsten.

Duken räckte en bra bit över bordskanten,

och avslutades med en rejäl frans.

Duken har Åsa kompletterat med servetter,

och de har avslutats med lite olika bårder för att skilja dem åt.

Skeden var det vanligaste besticket,

i horn till vardags, tenn till söndags och ädelmetall till fest!

Åsa och Martin har en blogg,

där läser du mer om produktionen av textilierna.

Klicka här så kommer du dit!

Vård av bolster

Bolster brukades före tvättmaskinens tid.

Alltså rengjordes de på annat vis.

Fullt gångbart idag med, om man tar sig tid.

Bild lånad från internet.

Det finns en bra beskrivning i Tidskriften Hemslöjden 1999/5.

Där skriver Barbro Nyberg ungefär så här:

 

Sprätta upp en bit av sömmen och töm ur dunet.

Vänd ut och in på bolstret och borsta renat, vänd tillbaka.

Tråckla ihop sprundet - då gör det inget om lite dun är kvar i dynan.

Tvätta bolstret försiktigt men noga med tvåltvättmedel, för hand.

Skölj noga och häll lite ättika i sista sköljvattnet.

Häng upp till tork så att vattnet rinner med ränderna.

Dunet läggs i stor gryta som värms på svag värme.

Lägg i en mindre mängd dun och rör med armen hela tiden i grytan.

Det får inte bli för hett och fjädern får inte brännas!

När dunet är genomvarmt och poröst är det klart.

Eller lite enklare - sy ett kuddvar av duntätt tyg,

tvätta i maskin och torktumla!

Jo så ska man sola sina bolster också.

Ta ut dem på vädring en solig dag under sommaren.

Malen är ingen vän av solen, så det är ett enkelt "malmedel".

Flock då?

Ratar du vippbolster?

Då erbjuds bolster med flock som stoppning.

 Om du inte är rik eller har egen gåsflock.

 

Små tygrester, slitna, dammiga och förbrukade.

I alla fall i nutidens ögon. Ett bättre värde gavs dem förr.

Som att bli fyllnad i ett bolstervar, en madrass. 

I början av 1900-talet bäddades i de flesta hem, på Östgötaslätten, 

med två bolster, för att det skulle bli mjukt och bekvämt.

 De var fyllda med dun, fjäder, flock, vippor eller halm.

Det som skilde ett rikare hem från ett fattigt var bolstrets stoppning.

Den undre bolstern kunde innehålla flock och den övre fjäder,

eller den undre halm och den övre flock.

Flocken klumpade lätt ihop sig, yllet filtade sig.

Då togs flocken ur varet och kördes genom tröskverket,

så blev den urdammad och porös igen.

Att sova på flockbolster var snäppet bättre än vippbolster.

Men nog verkar det lite knöligt och dammigt.

Jag får inte ens lust att prova!

 

 

Vipp till bolster

Ett regntungt novemberdis omfamnar dagen.

Grått och ljussvagt, men varmt väder.

Och jag letar vass.

Vattenväxten som är så användbar.

Som takbeläggning på hus, yttertak,

och till takkronor för prydnad - upphängt i innertaket.

Att färga garn med och som foder till kreatur - förr alltså.

Idag kan vi fundera på att elda med vass.

Två och ett halvt kilo torr vass motsvarar 1 liter olja i värmevärde!

Men visste du att vassvippan brukats till stoppning i bolster.

Jag kan tycka att den är aningen hård och stel,

så nog måste det vara lite knöligt med en sån kudde.

Men i boken Textil från Vikbolandet är det omskrivet.

Där refereras till bouppteckningar, i den äldsta från 1819 står det:

"Enkans säng bestående av vipkläder, lakan, täcke och 1 vippbolster."

Bonden Håkan Månsson lämnade 1840 efter sig 5 wippkuddar.

Från 1859 finns ytterligare en bouppteckning där 2 wippbolster ingår.

År 1883 dör hemmansägaren Magnus Månsson,

och efterlämnar bland annat 3 bolstrar med vipp uti.

Så sent som 1902, när sonen som ärvt gården avlider,

finns wippbolster med - nu hela 6 stycken.

Vassvippor har alltså varit ett relativt vanligt stoppmaterial,

i alla fall i Östergötland, fast helt bortglömt idag.

 

Boken är tryckt 1984 och slutsåld i bokhandeln,

men Slöjdmagasinet har ett begagnat exemplar, klicka här.

Långrandigt - tvärrandigt

Ränderna går aldrig ur, eller hur?

En klassisk rand kan vara både vacker,

diskret och stilren.

Dessa provbitar hamnade i min hand för ett tag sedan.

Så bra för de visar på en annan typ av bolster.

Långrandiga med ett enfärgat inslag. 

Det vänstra har dessutom en varp av lin, den högra "bara" bomull.

Båda har ett inslag av oblekt lintovgarn, ganska grovt.

Vävtekniken är oliksidig så det blir en tydlig rät- och avigsida.

Det är ingen tvekan om att de är handvävda, 

och den söm som finns kvar är en handsydd fällsöm.

 

Här är ytterligare en bit bolstertyg, liksom de tidigare vävt i spetskypert.

Notera den vackra randningen med bara två trådar brunt och två trådar oblekt.

Se hur de smala ränderna ger en karaktär till randningen.

Sånt var man duktig på förr i tiden.

Långrandigt eller tvärrandigt,

en smaksak som ger helt olika uttryck.

Men även olika användningsområden,

tvärrandigt till bolster att ha över sig, långrandigt under.

Tvärrandigt stoppat med dun, långrandigt med halm. 

I alla fall här på Gotland.

Bolstervar.

Har du sovit under bolster?

Eller kanske på bolster? Då bolstret fungerat som madrass.

Inte så skönt eftersom det är löst stoppat med dun.

Om du nu tycker att bolster är gammeldags,

ja då är det tid att tänka om!

Tyget är kul att väva, lätt att mönstra och enkelt att variera,

både i kulör och randning eftersom det vävs tvärrandigt.

I alla fall är traditionen så här på Gotland.

Wanja Djanaieff har formgivit kuddens randning, vävd av Inger Fransson.

Mönstringen bygger på 5 cm - varje del av mönstret är 5 cm,

5 cm vitt ger en del och nästa del blir,

 ½ cm rött, ½ cm vitt, 3 cm rött, ½ cm vitt och ½ cm rött.

Det går att variera i det oändliga, hela tiden nytt.

Förr var kuddar och bolster stoppade med dun och fjäder.

Då kunde tyget vara limmat på avigsidan för att bli duntätt.

Idag stoppar vi i en innerkudde, lite enklare.

Då kunde det se ut så här i sängen, som på Akantus butik.

En ståndsäng med kant som höll halmen på plats,

över den en underbreda, fast den syns inte på bilden.

Och så bolstret, som ett täcke att sova under.

Två mindre huvudkuddar - långkudden finns inte kvar. 

Lakan då? Ja eller nej, det beror på tidsperiod och ekonomiska möjligheter.

Träställningen vid fotändan är en sänghäst.

Den sticks mer mellan madrass/halm och sängvirket,

för att de som sover i sängen inte ska ramla ur.

praktiskt till barn, sjuklingar och gamla.

Två personer sov tillsammans,

delad säng ger mer värme.

 Liksom yllebolster stoppat med ejderdun!

Lakan för en drottning

Hur kan kungliga lakan se ut?

Påkostade, av bästa kvalité och rikt utsmyckade,

det är min bild av ett kungligt lakan.

I somras fick jag möjlighet att ta del av lakanen,

på utställningen om Hedvig Eleonora på Gripsholms slott.

 Talande textil heter den och den pågår till 6 januari.

Här finns några av hennes sängkläder, flera lakan bland annat.

De "vanliga" var sydda av huslärft, ett något simplare linnetyg i tuskaft.

Märkta HE under kunglig krona i kedjesöm.

Hedvig Eleonoras märkning var lite speciell, 

förutom initialer var även namnet på slottet där de brukades inbroderat.

Tillverkningsåret var viktigt, men även ett ordningsnummer,

på så vis fick man ett jämt slitage på lakanen.

Det var också lätt att hålla koll på att alla fanns kvar. 

Utställda var även hennes brudlakan, såna brukar vara praktfulla.

Men nej, inte imponerade de på mig - först.

Ganska anspråkslöst broderi, med initialer och årtal under krona.

GH står för Holstein Gottorp hennes födelseplats.

 N 6 är nummerordningen, fyra par lakan följde med, 

alla sydda i den finare klosterlärften.

Längden var fyra och en halv svensk aln, dryga fem meter.

När jag ser på trådtätheten och stadkanterna förundras jag,

rent av imponeras - allt är handgjort, både tråd och väv.

Då kan jag dessutom förstå att även en drottnings lakan lagas.

På ett par ställen är rejäla stoppningar gjorda.

Både grova och klumpiga mot tyget.

Även barockens drottning fick spara!

Hej och hå!

Sängens prydnad, det är nog överlakanet.

I alla fall i södra Sverige.

Där har det lagts mycket krut på utsmyckningen.

Ja på hela lakanet, här var det inte fråga om mittsöm.

Inte gällde kypert heller, den tunnare och lättare tuskaften skulle det vara.

Jag tror rent av att man kostade på sig köpetyg, maskinvävt.

Så fållade man med hjälp av symaskin, smalt i fotänden,

en bred och dekorativ kant upptill.

Det gav en snygg och stadig avslutning som kunde vikas över täcket.

Så tillkom broderierna, här plattsöm, klumpsöm och engelska hål.

Notera med vilken säkerhet det är broderat, 

hur blommorna höjer sig över tyget och ger en relief.

H A står för Hilda Andersson, efter att hon gift sig, morfars syster.  

Jag vet inte om detta är hennes brudlakan, det känns som så.

 Men vad är då detta?

Antagligen ett äldre lakan, eller inte lika "fint".

Det är hopsytt på mitten och har lite grövre tyg än det förra.

Är det hemvävt? Hilda var en skicklig väverska.

Broderiet som går över hela lakansbredden är enklare.

Mest består det av stjälkstygn och bara några få motiv i plattsöm.

Men monogrammet är lika - till motivet.

Det har inte alls samma säkerhet i stygnet, var nålen sticks ner.

Inte heller samma fyllighet i tråden.

Är det här ett lakan som Hilda övade på innan det fina?

Men eftersom motivet är annorlunda tror jag inte det.

Jag misslyckas i mina teorier,

och jag misslyckas i mitt foto, jag är inte nöjd alls!

Hej och hå så jobbigt det blev!

Lakanslyx

Det här med lakanslyx har variera.

För dryga hundra år sedan var yllelakan det bästa.

Men långt tidigare gällde kalvskinnslakan.

Att bädda med lakan av skinn var vanligare än man tror.

Kalvskinn med håret kvar, även till kudden.

Lakanet la man över halmen i sängen, man kom undan att den "puttade".

Till täcke drog man så en fårskinnsfäll över sig. 

En skinnbäddning kallar man den här kombinationen av sängkläder.
En lyxbäddning även idag - prismässigt om inte annat.

Ytterligare en lyx var "garderoben" mellan sängarna.

Som här på Delsbo forngård.

Den gav lagom mycket avskildhet.

Underlakan

Det här med lakan är en konst för sig.

En kunskap jag vill påstå att vi tappat idag.

För hur många av oss tänker på hur ett underlakan ska se ut.

 

Nu menar jag inte mönster och kulör.

Inte heller storlek, bredd och längd. Där gör vi bra val.

Men kvalitén, tänker du på den när det gäller underlakan?

Jag gör det sällan - eller aldrig uppriktigt sagt.

Annat var det förr. Ett underlakan skulle vara vävt i kypert.

Det ger en viss mjukhet åt tyget och det blir mer slitstarkt, 

viktigt då när man vävde själv och visste värdet.

Bomull i varp och lin i inslag, en tålig kombination, lätt att tvätta.

Vävde gjorde man på halv bredd så det blev att kasta ihop två längder,

för hand så sömmen blev smidig och nästan osynlig.

Fållat med hjälp av symaskin och så märkt,

HJ - Hilda Johansson, min morfars syster, mästerlig med textil.

Ett annat underlakan jag knappast skulle välja idag.

Av kraftig bomullsflanell, inköpt på 1960-talet.

Maskinvävt i kypert och maskinfållat.

Det här är farfars lakan, han ville ha varmt och gott i sängen.

Men så var han van med vepor i ull sedan barnsben.

Intressant tycker jag det är med kvalitén,

den har förändrats och anpassats till tiden, men en likhet finns kvar.

Ett underlakan bär på historia, bara du tittar ser du!

Sängvärme

Imorgon ska jag undervisa igen,

på Textila hantverkslinjen på Gotlands folkhögskola.

Bäddens textilier är ämnet.

För att sova gott är det viktigt med bra textilier,

men dagens sängkläder är något helt annat än gårdagens.

Eller de före dem, från farfars tid.

Bildens lakan kommer från förra sekelskiftet.

Säkert är de hemvävda - jag tror inte att såna maskintillverkades.

Varpen är av bomullsgarn och inslaget av ull.

I varje ände har man slagit in en klassisk randning i avvikande färg.

För övrigt är inslaget ofärgat, vitt eller grått som stod emot smutsen bättre.

 

Tyget är vävt på halv bredd, 65 centimeter,

och så hopsytt på mitten till en lämplig lakansbredd.

Bekvämt att väva, utan att behöva sträcka sig.

  Det var alltid för hand man kastade ihop de två tygstyckena.

Det gav en smidig och följsam söm, 

säkert var det också lättare med mönsterpassningen.

Den är nästan perfekt!

Fållade gjorde man däremot på symaskin. 

Stadig blev avslutningen med en fåll på dryga centimetern.

Med rött märkgarn broderades så monogrammet.

GJ står för Gerda Johansson, min morfars första fru.

Tidens tand har gnagt på veporna, dryga hundra år syns,

men konstigt nog har bara ullgarnet gått åt.

Det har säkert varit mums för något djur.

Vepor är namnet på yllelakan i Östergötland.

Här på Gotland heter de läkte.

De ger lika god sängvärme.