Sängvärme

Imorgon ska jag undervisa igen,

på Textila hantverkslinjen på Gotlands folkhögskola.

Bäddens textilier är ämnet.

För att sova gott är det viktigt med bra textilier,

men dagens sängkläder är något helt annat än gårdagens.

Eller de före dem, från farfars tid.

Bildens lakan kommer från förra sekelskiftet.

Säkert är de hemvävda - jag tror inte att såna maskintillverkades.

Varpen är av bomullsgarn och inslaget av ull.

I varje ände har man slagit in en klassisk randning i avvikande färg.

För övrigt är inslaget ofärgat, vitt eller grått som stod emot smutsen bättre.

 

Tyget är vävt på halv bredd, 65 centimeter,

och så hopsytt på mitten till en lämplig lakansbredd.

Bekvämt att väva, utan att behöva sträcka sig.

  Det var alltid för hand man kastade ihop de två tygstyckena.

Det gav en smidig och följsam söm, 

säkert var det också lättare med mönsterpassningen.

Den är nästan perfekt!

Fållade gjorde man däremot på symaskin. 

Stadig blev avslutningen med en fåll på dryga centimetern.

Med rött märkgarn broderades så monogrammet.

GJ står för Gerda Johansson, min morfars första fru.

Tidens tand har gnagt på veporna, dryga hundra år syns,

men konstigt nog har bara ullgarnet gått åt.

Det har säkert varit mums för något djur.

Vepor är namnet på yllelakan i Östergötland.

Här på Gotland heter de läkte.

De ger lika god sängvärme.