VÄV om tweeden.

Tyget från Skottland, tweed,

det handlar senaste numret av VÄV magasinet om.

Hur det vävs på fyra olika platser i landets norra delar,

och vad som skiljer de olika tygerna åt.

Gemensamt är att tygerna är vävda i ull, ofta lokalt producerad,

och att naturen har inspirerat till färgskalan.

Tina Ignell föreläste om tweed under Fårfesten i Kil,

och helt plötsligt öppnade sig en helt ny värld av ylletyger.

Tunna, kypertvävda och lite lätt valkade.

I tidningen redogörs hur man på tre olika sätt kan valka sitt tyg.

Den lätta valkningen är karaktäristisk för just den här sortens tyger,

och den tar inte så lång tid att göra själv, för hand.

En artikel handlar om hur Stefan Moberg spinner sitt tweedgarn,

och hur det sedan omsätts i en halsduk. En bra början på egenproducerad tweed.

Hemsidan för VÄV är verkligen innehållsrik,

du hittar äldre artiklar, vävbloggar och teknikkunskaper.

Du kan även höra hur en Hattersley Loom trampad av Rebecca Hutton låter!

Klicka här.

  

Alnen i Hemse

Det finaste jag vet som finns i Hemse är alnen.

Den aln som fungerat som likare vad det gäller mått.

En smidd järnstång som hänger på kyrkporten.

Den visar längden för en Gotlandsaln, något mellan 55,12 - 55,40 cm.

Alnen är från medeltiden och hänger på sin ursprungliga plats. 

På dörren i den södra portalen - den som fungerar som huvudingång idag.

Järnstången är graderad, indelad i fot, du ser väl det lilla hacket mitt på alnen?

Även Stånga kyrka har sin medeltida likare på plats och den har en inskription som lyder:

"Thitta ier ret gota eln".

Min egen aln kommer från min farmor, jag fick den efter min första vävkurs.

Den har det svenska alnmåttet, 0,593 802 meter.

 Indelningen är i tum och tio tum ger en fot på min aln,

men det här kan nog variera lite från ort till ort.

Eller över tid.

Alnmåttet mättes förr från armbågen till spetsen av långfingret,

så det är klart att det kan växla och bra att det fanns likare.

De två foten är också markerade, 2 F är instämplat i ena kanten.

Ett mått som användes för att mäta varor till försäljning,

det måste godkännas - krönas.

Min aln är krönt med en krona, en signatur och år 85.

Det bör nog vara 1885 som alnen blev krönt senast.

Precis i sluttampen på alnmåttens användning.

År 1889 blev metersystemet ensamt längdmåttsystem i Sverige,

och då slutade alnen att användas officiellt.

Men alnlikaren i Hemse den finns kvar sedan medeltiden.

Paisley på nätet

Det här med paisleyschalar måste ligga i tiden.

För det finns lite olika uppgifter om dem på nätet.

På Digitalt museum hittar jag närmare 70 olika schalar,

och här är en som liknar min. Den här har härkomst från Paisley.

Det blir liksom en bekräftelse på tillverkningsort för min schal.

Tyvärr kommer inte bilderna fram men texten finns.

Och här kan man verkligen läsa om olika produktionssätt.

Jag sökte på kashmirschalar.

Schalen från gårdagens inlägg har också sin make i Nordiska museet,

här kan du läsa om en schal från Västergötland.

Nu har jag sökt på blocktryck.

Jag hittar även en uppsats, skriven av Hélène Absi,

som behandlar kashmirschalens spännande kulturhistoria.

texten är publicerad på bloggen Oss granntanter emellan, här hittar du dit.

Ja så finns ju moderna kashmirscalar,

men det är en annan historia.

1,2,3...

...möjligheter kvar,

att se utställningen på Langska huset.

Där Barbro Sandell visar sin produktion med textiltryck,

hon har gått i Tobias Langs fotspår under 40 år.

Och här visar hon olika mönster tryckta på bomull, halvlinne och vaxduk.

 Du kan även ta del av olika tryckmetoder,

och få information om hur kattuntryck går till.

Både igår och idag samt hantverksmässigt och industriellt.

Tobias Lang presenteras, i texter och böcker.

En man som 1784 led skeppsbrott utanför Gotland,

kom till Visby och bosatte sig i Langska huset - utställningslokalen!

Du som inte tar dig till Visby får läsa om kattuntryck här.

  

Javisst ja,

tre dagar till, fredag, lördag och söndag är det öppet.

Kl. 12 - 16.

Historiska dokument

Att leva i nuet är vår tids melodi.

Nu, idag och framtiden är vad som gäller.

Men oj vad man missar när man glömmer historien.

 Och historiska dokument kan hjälpa oss att förstå,

eller undra, väcka tankar och funderingar.

Som på bilden ovan, ett kolorerat fotografi.

Alltså en svart/vit bild som någon färglagt, för hand, så noggrant.
Visst är den vacker. Och vilket arbete.

Det är en detalj av kudden ovan, här utan färg.

Skillnaden är tydlig, detaljer kommer fram på ett tydligare vis,

när de fått färg, som hjärtformen på de tre bladen i krukan.
De bara anas på den svart/vita bilden.

På glasplåten, som finns kvar, blir otydligheten ännu större.
Här blir ju svart vitt och tvärtom.

Men så underbart att den finns, fotograferad i Visby,
och på asken är påskrivet, med blyerts, Zickerman. 

Själva kudde vet vi dessvärre inget om.
Men en liknade lär finnas på Smålands museum.
Från 1700-talet.

Så just nu är bilderna och glasplåten de ända dokument vi har,
av en kudde med ett motiv som funnits på flera håll.
Hur kom den hit, vem har vävt
och vart tog kudden vägen?

Historiska dokument är viktiga.
Och vårt liv är historia i framtiden!

Ny vävbok

Så har den nu kommit, boken om Tutankhamons vävar.

Jag har väntat på den och nu har jag läst.

Sträckläst ska jag erkänna.

För det är en väldigt spännande historia i boken,

Tutankhamons väverskor,

berättelsen om att återskapa en faraos textil.

Den inleds med en bakgrund till Tutankhamon och till Väfskolan i Borås.

Så följer ett kapitel om rekonstruktionsarbetet.

Här kan nog även en icke vävkunnig följa med i de olika momenten.

Och samtidigt förstå de problem som fanns och hur de löstes.

Nästa block behandlar de olika textilierna.

Tolv av de som rekonstruerades.

På lite olika vis. Vävda, tryckta och broderade.

Till slut, slutord och en engelsk sammanfattning.

Författare är Christina Rinaldo och Kazuyu Nomura.

Fotograf Nino Monastra vars kamera var guld värd vid analyser.

Men så klart är hans bilder utomordentligt vackra.

Att ta del av en persons garderob är alltid spännande.

Extra fascinerande blir det när textilierna är 3 300 år gamla.

En farao bär naturligtvis bara det bästa,

och imponerande är det att se den vävskicklighet man behärskade.

Allt kunde inte rekonstrueras idag.

Trots att Väfskolan i Borås var mästare på rekonstruktioner.

 Här saknades de fin garnkvalitéerna och tiden.

Jag saknar bitar av historien i boken, 

men den är nog för alltid borta.

Boken finns på bibliotek.

Vill du köpa boken hittar du den här. 

Det är lätt att låta sig luras!

Det hör ju dagen till - att bli lurad - 1 april!

Men om du tittar riktigt nära och noga,

så kan du se så mycket mer.

Inte en rad med illa islagna spikar,

utan en mängd med instuckna nålar!

På en knyppeldyna.

Inte ett gapande odjur, utan fästet på ett handtag.

Till ett mangelbräde.

Så vackert skuret och dekorerat.

 

Inte ett kungligt klädesplagg,

utan ett manligt livstycke.

Där både plaggets färger och knapparna lyser extra.

Allt valt med omsorg.

  

Och här, nederkanten på en skinnkjol.

Kantad med rött kläde för att få ett dekorativt avslut.

Titta extra noga på stygnen, så små och jämna.

De står för proffsigheten.

Att titta nära på detaljer ger kunskap.

Du slipper vilseledas.

Kärt återseende

Jag har tittat igenom gamla glasplåtar.

Fotograferade 1928 av Henning Svensson i Hemse.

Bilder beställda av hemslöjdsföreningen, på gotländska textilier.

Här hittar jag en bild på mattan i dubbelväv.

Den som det finns beskrivning till i familjen Ekenmarks bok.

Första gången publicerad i mitten på 1800-talet.

Den måste varit omtyckt, så sliten och nött som boken är.

Och det finns flera gamla mattor kvar.

Här är den som finns i hemslöjdens samlingar.

Troligtvis samma som på glasplåten.

Men nu får du se den i färg!

En annan glasplåt visar kudden från Ekeby.

Broderad med handspunnet och växtfärgat garn i vävsöm.

En teknik omtyckt på 1700-talet och medeltiden.

 

Kudden förvaras idag på Magasin Visborg, museets förråd.

I deras katalog har den daterats till 1700-tal.

Kanske mest för tofsarna i hörnen.

Gjorda av kattuntryck. 

Kudden kan ha fler år på nacken.

Här en nutida bild på kudden som visar garn och kulör.
Fantastiskt fina färger är det fortfarande.
De bruna fläckarna är missfärgningar,
en vanlig företeelse på gamla gotländska kuddar.
Ofta bestod kuddens baksida av handgarvade skinn,
men i det här fallet är det oklart.
På glasplåten skymtar en textil baksida.

Åsa Martinsson har fördjupat sig i vävsöm och särskilt den här kudden.

Hon har studerat tekniken och gjort nya kopior.
På sin blogg har hon beskrivit hur.

Här kan du läsa mer om det.

Klickar du sedan på kategori broderi hittar du mer.

Kvinnorna på Öland har också sytt vävsöm.
Här kan du imponeras av deras sömnad.

Rya med ålder

Den här ryabiten "hittade" jag på Erimitaget.

Säkert hade jag "ryaögon" på mig efter besöket på HV.

Om de finska ryorna var färgglada och vackra,

så gav den ryska ryan en annan upplevelse.

Inte alls så färgrik, men så vacker i sin enkelhet.

Den bar sin ålder med charm så att säga - dryga 2300 år.

Den har en varp av lin och inslag av ull, vävd i inslagsrips.

Tunt entrådigt garn i nocken, som är knuten med en cm mellanrum.

 

Dessutom är den hopsydd av minst två bitar. I olika kulör.

Lite sliten är den, kanske det skett under århundradena.

Dess uppgift är att dölja könet på den man som begravts i Altai.

En man från den skytiska kulturen.

En kultur känd för konstfärdiga guldföremål.

Men för oss textilare mest beundrad för sin filt.

Jag återkommer till den!

 

Inspireras eller kopiera?

Idag brukar vi inspireras av saker,

när vi ska formge något nytt.

På så vis tycker vi att äldre mönster lever vidare.

Vi kan förändra, förminska eller förstora.
Så som mormorsrutan, virkad av gamla T-shirts.
Den kan upplevas som ny och spännande formgivning,
men det är bara materialet som är nytt.
För hundra år sedan virkades rutorna av restgarner i ull.

Förr var det vanligt att man kopierade.
Gjorde ett motiv likadant som ett redan befintligt motiv.
Provlappen med gumman har jag vävt under min utbildning.
Jag skulle lära mig väva röllakan,
och fick kopiera lärares väv, som hon i sin tur kopierat.
Mönsterformerna återupprepades, stagnerade och bevarades.

 

Samma mönsterform - kvinnan med händerna i sidan-
finns på många av röllakansdynorna i Skåne.
På kudden ovan hittar du henne både mitt på och vid sidan.
Flera av de vävda figurerna håller ett fat i händerna.
Det gör inte min, troligtvis har det "tappats bort" vid vävningen.

Att försöka tolka kuddarnas motiv är spännande.
Men svårt - jag lämnar det till Kerstin Paradis Gustafsson.
Hon har skrivit en artikel i boken
Himmelskt vackert, vävnader från Österlen.
 

 När man väver skånsk röllakan snärjs inslaget vid färgbyte.
Det var det vi skulle lära oss. På avigsidan bildas "åsar".
Vi fick även rita egna mönster, på rutpapper.
Tulpaner blev mitt motiv.

Väl vävda men inte vackra.

Den 15 januari kl. 14

 Jag ska återigen föreläsa om Jordanien.

Mina upplevelser och erfarenheter från textilsymposiet,

Traditional textile craft - an intangible cultural heritage?

Jag kommer att berätta om landet och dess sevärdheter.

Två vad de stora världsarven finns i Jordanien.

Vi besökte Petra och Jerash.

Det kommer att handla om olika folkslag som lever i regionen.

Om de tre stora religionerna som möts här.

Men mest handlar det om textil.

Broderier och vävnader från olika länder.

Irak, Palestina och Peru.

Och så Beduinernas vävning.

 

Jag vill förtälja om olika textila tekniker.

Spinning, broderi, vävning och tovning.

Under flera årtusenden fram till idag.

 

Hur har den textila produktionen gått till?

Hur har man lyckats framställa textil för alla tillfällen?

Som kläder till en civilbefolkning och som utrustning till en armé?

Vill du lyssna?

Välkommen till Senioruniversitetet i Visby.

Här hittar du mer info.

Garntomtar

 Garntomtar finns i många varianter.

Mina har några år på nacken och kommer från Harstena.

Väldigt välgjorda är de och bara i naturmaterial.

Grått och rött ullgarn till kläder, lin till hår och skägg.

Och så skinnbitar till förkläde och hängslen.

Ansiktet är broderat på trikå och så en röd trikåluva.

Varje år innan jul plockades materialet ihop,

på hemslöjden och skickades med posten ut till Harstena.

En  välkommen extraförtjänst för kvinnorna på ön.

God Jul!

Förbereder

Så förbereder jag morgondagens föreläsning.

Om Hermanna Stengårds sticksamling.

 

Samlingen med alla sina små stickprover kommer att visas.

Flera lådor plockas ner från vinden för att analyseras och beundras.

Hermannas sticksamling är brokig och omväxlande.

Den innehåller många vantar med ännu fler småbitar, fragment.

Hon har verkligen tagit vara på smulorna som hon skriver i sin bok.

Och boken ska jag fördjupa mig i och fundera över.

Liksom Hermannas tankar om hårnät.

Kan det vara de danska bronsålderskvinnorna hon tänker på?

På lördag kl. 14.00 på Langska huset.

Välkommen!

Slut på avslut

Bara ett till, så är det slut för den här gången.

På avslut - men detta måste du se!

 

En spedetröja, mönsterstickad och dekorerad.

Halsen är vackert ringad och har fått en infodring av linne.

Rätsidan har fått brokadband som utsmyckning.

I avvikande färg för största effekt.

 

Ärmen avslutas med ett liknande men bredare band.

Och så två smala sammetsband, monterade med lite mellanrum.

Vilket ger ännu en effekt, med den röda stickningen som tittar fram.

Notera även sprundet och linnefodringen.

Knapphålen som gjorda för skånska silverknappar.

 

 

Avslut igen

Här är ännu ett perfekt avslut.

En herrskjorta, även den utställd i Ystad.

På utställningen Dräktsilver - allmogens "juveler".

Bilden visar bara en detalj av skjortan, manschetten.

Men vilket sömnadsarbete!

Först knäppta rynkor som avslut på ärmen.

Så en bred stopphålssöm med avancerat mönster.

Därefter en, eller är det två, knypplade spetsar.

I den täta skånska knypplingstekniken.

Det yttersta avslutet har en annan karaktär än spetsen,

vilket gör att jag funderar på om det är två spetsar.

Allmogens haute couture. 

Himmelskt vackert

 Sedan början av april pågår en utställning,

om textil på Klostret i Ystad.

"Himmelskt vackert" heter den.

Den visar på den otroliga rikedom av vävda textilier,

som producerats i sydöstra Skåne, på Österlen.

Vävnader i tidskrävande vävtekniker och växtfärgade garner.

Röllakan, krabbasnår, dukagång, halvkrabba, opphämta och rosengång.

Vävar som lyser av färgprakt och skaparglädje,

men som också visat på rikedom och vårdats med omsorg.

Tagits fram vid kalas och högtidsdagar.

Hängts upp på väggen i festsalen.

För att göra festen himmelsk vacker!