Gräns och gräns!

Vår gäststuga ville jag göra extra fin,

bekväm och inbjudande att övernatta i för våra gäster.

Jag tycker det är så praktiskt att de har ett eget hus att sova i.

Stugan skulle ha samma mått som Sofias hus,

min första tanke var ju att de skulle ligga mitt emot varandra,

och en gång i framtiden kunna byggas ihop.

Det var först när grunden var grävd som jag insåg hur fel den tanken var.

Så nu fick gäststugan ingå i längan och det blev så bra!

Det hade blivit augusti igen och den byggfria julimånaden var över.

Hösten 2005 skulle ägnas åt ett fortsatt byggande på vedboden,

det gällde att få huskropparna att "hänga ihop".

Grunden var grävd, linor spända men nu behövdes centimeterprecision. 

Men vad gör han byggmästarn? Kan han flytta hus med kroppskraft?

Det var faktiskt något som nästan behövdes!

En dag kom grannen in och sa att hon köpt marken bakom oss.

Beväxt med slån, salmbär och olvon samt kantad med tallar en bit bort.

Vi hade funderat på att köpa, men inte kommit till skott.

Men grannen meddelade inte bara att marken var hennes,

vi hade även placerat våra hus på hennes mark!

Panik, hur kunde detta ske, vi hade ju mätt så himla noga.

Jag hade varit på lantmäteriet för att kolla upp hur vi skulle göra.

Där fick jag rådet att utgå från ett stakethörn,

- för det fanns väl frågade mannen.

Vi hade dessutom lagt den nya grunden på den gamla,

från det uthus vi rev, bara breddat den en halv meter.

Så med det rådet i ryggen kollade vi kartan,

och började mäta, 62 meter från vägen och vårt stakethörn.

Hur kunde det bli så fel? 

Vi hade även fyra meter till tomtgräns enligt våra beräkningar.

I besvikelsen försökte byggmästarn flytta huset med bara händerna,

och jag förstår honom fullt ut, det var inte kul.

Förklaringen låg i att 1919 var tomten en avsöndring utan tomtgränsen markerad.

Så breddades vägen, och motsvarande stycke "tog man" i andra sidan,

marken där tillhörde Ruteverken och ingen opponerade sig.

För oss kändes det som dags att riva huset, 

men kunde vi inte köpa till en bit istället, funderade jag.

Och grannen gick med på detta, erbjöd ett stycke till ett humant pris.

Det var som sagt ingen lättbrukad jord, men den var vår.