Shibori

Jag jobbar med textil!

Färdigställer mina vävar,

de som ska visas i Ugnsgalleriet på Bläse.

Jag har "fastnat" i shiborins konst.

Fast jag gör enkla grejer och kan knappast kalla det konst.

Mer ett folkligt hantverk, från Asien och Mora.

Österut är det en konst, i Mora ingår det i mansdräkten,

och har en mer folklig karaktär.

I ett vitt bomullstyg knyter jag in ärtor.

Torkade gula ärtor omknutna med några varv mattvarp.

Jag har mätt ut var varje ärta ska hamna,

och satt en liten blyertsprick, bara för att uppnå ett mönster.

Därefter har jag färgar tyget.

Det borde vara med indigo, men nu blev det textilfärg,

från Nitor, inköpt på Åhlens.

Med den kan man färga på låg temperatur för hand,

och det är ett måste för mig på landet.

När tyget väl har torkat är det dags att knyta upp knutarna.

Det är lika spännande varje gång,

och även om jag inte är nöjd med kulören, 

det skulle vara marinblått men blev lila!,

så är jag helt tillfredsställd med mönstret som blev.

På något vis finns det en skönhet både i ärtor och garn.
Fast det nu räknas som skräp och bör slängas!

Nu är det bara att sy fast tyget i kanten på mattan.
Snyggt kommer det att bli,

och till den 30 juli måste det vara klart.

Nya idéer!

När vi väl kom igång med bygget gick det fort.

Det var liksom en repris av Sofiahuset.

Samma bredd, lika takvinkel, dörrar med glas.

Dessutom var det färre fönster, bara ett mitt på bakväggen,

och så den numera traditionella trekantsrutan högst upp i gavelspetsen.

Till det här huset fick jag en ny verkligt genialisk idé - en kamin.

Visst skulle det vara mysigt och ombonat för våra gäster!

Jag hade ropat in en liten kammarspis på en auktion, här skulle den placeras.

Spisen står på ben så det behövdes bara en rökgång.

 Och det kan kanske räcka med ett hål i väggen, fantiserade jag.

Men det är klart, även om kaminen är liten värmer den säkert upp huset för mycket,

något jag lärt mig var att det måste vara rätt förhållande mellan rum och värmekälla.

Fast gör vi en glugg i väggen till snickarboden blir det ju varmt där med.

Helt otroligt fint! Jag övertalade byggmästarn och hålet skymtar till vänster i bild.

Det fick bara byggplast på sig under vintern,

för längre än så här kom vi inte den här hösten, 2005.

Nu fick husen stå över vintern, det lär vara bra för virket, innan det målas.

I alla fall var det bra för oss, att vila och tänka!

Gräns och gräns!

Vår gäststuga ville jag göra extra fin,

bekväm och inbjudande att övernatta i för våra gäster.

Jag tycker det är så praktiskt att de har ett eget hus att sova i.

Stugan skulle ha samma mått som Sofias hus,

min första tanke var ju att de skulle ligga mitt emot varandra,

och en gång i framtiden kunna byggas ihop.

Det var först när grunden var grävd som jag insåg hur fel den tanken var.

Så nu fick gäststugan ingå i längan och det blev så bra!

Det hade blivit augusti igen och den byggfria julimånaden var över.

Hösten 2005 skulle ägnas åt ett fortsatt byggande på vedboden,

det gällde att få huskropparna att "hänga ihop".

Grunden var grävd, linor spända men nu behövdes centimeterprecision. 

Men vad gör han byggmästarn? Kan han flytta hus med kroppskraft?

Det var faktiskt något som nästan behövdes!

En dag kom grannen in och sa att hon köpt marken bakom oss.

Beväxt med slån, salmbär och olvon samt kantad med tallar en bit bort.

Vi hade funderat på att köpa, men inte kommit till skott.

Men grannen meddelade inte bara att marken var hennes,

vi hade även placerat våra hus på hennes mark!

Panik, hur kunde detta ske, vi hade ju mätt så himla noga.

Jag hade varit på lantmäteriet för att kolla upp hur vi skulle göra.

Där fick jag rådet att utgå från ett stakethörn,

- för det fanns väl frågade mannen.

Vi hade dessutom lagt den nya grunden på den gamla,

från det uthus vi rev, bara breddat den en halv meter.

Så med det rådet i ryggen kollade vi kartan,

och började mäta, 62 meter från vägen och vårt stakethörn.

Hur kunde det bli så fel? 

Vi hade även fyra meter till tomtgräns enligt våra beräkningar.

I besvikelsen försökte byggmästarn flytta huset med bara händerna,

och jag förstår honom fullt ut, det var inte kul.

Förklaringen låg i att 1919 var tomten en avsöndring utan tomtgränsen markerad.

Så breddades vägen, och motsvarande stycke "tog man" i andra sidan,

marken där tillhörde Ruteverken och ingen opponerade sig.

För oss kändes det som dags att riva huset, 

men kunde vi inte köpa till en bit istället, funderade jag.

Och grannen gick med på detta, erbjöd ett stycke till ett humant pris.

Det var som sagt ingen lättbrukad jord, men den var vår.

Ropa, ropa!

Auktioner är något som hör sommaren till,

och de första åren besökte vi flera.

En hel del fynd gjordes också.

Roligast är att gå på en gårdsauktion tycker jag.

Vet man inte vem den är efter kan man fantisera fritt.

Vem/vilka har brukat alla de här sakerna? Vad var de intresserade av?

Hur var det möblerat, här finns ju alla stilar?

Den första auktionen vi besökte var i socknen,

och Åke Grönlund var duktig auktionist.

Vädret var soligt och priserna bra på vettiga saker.

 Kopparkastruller var det dock ingen efterfrågan på.

Ingen la något bud. Nej när man kom till uthusen gick det trögt.

Här var det också mycket "skräp", trasiga och smutsiga saker.

Men så knuffade jag på maken och sa, ropa, ropa!

 Och han gjorde det! Ropade in en strandkorg fylld med literflaskor.

För noll och ingenting, folk trodde nog vi mist förståndet.

Flaskorna var tomma och helt ointressanta för oss, vi lämnade kvar dem.

Men korgen - trasig och sliten - vilket fynd!

I botten var den dessutom signerad.

PJ 1903 var snyggt inskuret.

En drygt hundra år gamal strandkorg, målad i ljust grått.

Inte ofta som sånna är till salu.

Någon vecka senare var det dags igen.

En auktion skulle hållas i grannsocknen, Fleringe.

Ännu ett sterbhus skulle gå under klubban.

En mindre gård med allt vad där tillhör av inventarier.

Jag såg verkligen fram emot auktionen, och det gjorde säkert Åke också.

Men ve och fasa - det regnade, riktigt hällregnade.

Varken Åkes presenningar eller besökarnas paraplyer hjälpte.

Folk flydde, priser sjönk och grejer blev vattenskadade.

Så tråkigt för det fanns så mycket fint.

Det var här jag ropade in min strumpmall, fint formad i trä.

Jag lär nog aldrig sticka några strumpor som ska valkas,

men det syns att någon annan gjort det, den är sliten!

Ett annat fynd från stället är ett blombord.

Vackert möbelsnickeri och lika fint målningsjobb.

Ådringsmålning i bruna toner så det ser ut som ädelträ.

Det blev dessvärre vattenskadat vid auktionen.

 Sofia började med lätt hand att restaurera det.

Inte blev det som förr men helt ok.

Sin vackra och nätta form har det i alla fall kvar,

och nu står det som skrivbord i hennes stuga.

Gissa om hon är nöjd.

Med eller utan dusch?

Nu stod vi utan tvättrum/dusch,

och jag förstår fortfarande inte hur jag tänkt att det skulle fungera.

Utan varken vatten eller avlopp på så liten yta.

En sån tankevurpa måste justeras,

och det blev på bekostnad av cykelstallet.

Där hade jag också tänkt fel, bärlinan blev som en hög tröskel.

Cyklarna skulle behövt lyftas in - alltså bli lämnade utanför - hos oss.

Men till tvättrum skulle det fungera perfekt!

Grus på golvet, hur mycket vatten som helst kan spillas utan att behöva torkas upp.

Så när byggmästarn tog med bilen till Stockholm beställde jag ett slipat fönster.

Friskt lovade jag att han fick välja mönster själv, 

men jag såg framför mig ett med åttauddiga stjärnor.

Det blev det inte!

"Jag har köpt ett glas med damastmönster", meddelade han vid hemkomsten.

"Det fanns en lagom stor bit, så det blev extrapris. Ursnyggt!"

Du hör - damastvävaren från Småland.

"Men jag vill ju ha stjärnor" sa jag.

"Det här blir mycket bättre" tyckte han. Så så fick det bli.

Fast nu uppstod nästa problem.

Rutan var en aning sned, den var en centimeter bredare nere än uppe.

Kort sagt - den passade inte den båge vi hade.

Att skära glas kändes inte aktuellt för oss, nej bättre då med en ny båge.

Här fick vi hjälp av Arne som snabbt snickrade en ny.

Enkelt för honom som jobbat som byggnadssnickare i minst sjuttiofem år.

Hyllor snickrades och de, taket och väggarna ströks med limfärg.

Vit färg, bländande vitt, rent och snyggt blev det. 

Ett duschkar inhandlades och monterades,

nu var det bara själva duschen som fattades, jo så vattnet då.

Ett rör införskaffades, så att avloppsvattnet kunde rinna ut på gräsmattan.

Men fortfarande fanns inget tillvatten, ingen dusch.

Nej det här fungerade inte heller.

Så är det någon som är i behöv av ett duschkar finns det hos oss!

Nu bär vi in och kastar ut vattnet vi tvättat oss i,

och det går alldeles utmärkt bra.

Hemligheten med dass!

Det var ju akut med vårt dass,

så det byggde vi klart fortast möjligt,

både invändigt och utvändigt.

Av tradition har uthus målats i en kulör,

och bostadshus i en annan kulör, bara för att skilja dem åt.

I alla fall på många håll.

Så våra bostadshus är målade i gult,

men till uthuslängan fick det bli Falu rödfärg, ljus.

Att tillverka en dassdörr med alla sina snedställda ribbor kräver sin man,

det förstod vi var för krångligt för oss, så den gamla återbrukades.

Uppfräschad med guldockra blev den helt acceptabel.

Jag vet inte hur jag tänkte med toa och dusch,

men i samma rum funkade det inte.

Utrymmet var helt enkelt för trångt och tålde inte vatten.

Däremot var ett litet utrymme lagom att testa ådringsmålning på.

Jag drömde om snygga marmoreringar i häftig kulör.

På fjölen fick det bli med ultramarin och gulockra.

Svepande tag, friskt vågat och så fördrivning med grävlingspensel.

Jag tyckte jag gjorde precis som jag lärt av Olle Nessle.

Men när sonen fick se skapelsen var kommentaren;

Du kunde åtminstone valt en nyans som inte liknade diarré!

Vi separerar urinen, så alla måste sitta ner.

Strängt övervakade av förra kungen, Gustav VI Adolf.

Separeringen gör att lukten minimeras,
och utan lukt tycker jag det är helt ok med dass.

På Gotland hämtas fortfarande latrintunnor var fjortonde dag,

men hur du annars sköter ditt dass kan du läsa om när du klickar här.

En ventil nertill i förvaringsutrymmet,

och ett rör som mynnar på taket ger en ökad ventilation.

Utanför står en ek som skuggar bra - för i värme ökar dofterna.

Numera finns ytterligare en finnes, solcellslampor placerade på hängrännan.

De ger fint ledljus vid nattliga dassbesök.

Nytt uthus

 Så blev det vår och vi skrev 2005.

Två hus var byggda, nu väntade nästa projekt.

Längan, bestående av uthus, gästhus och snickarbod.

Det första som händer på våren är fagning.

I stora änget ska alla kvistar och kottar räfsas bort.

En kraftmätning som ger träningsvärk i armar och rygg.

Det här året blev det inspektion!

Familjen Gås kom på besök under sin vandring ner till havet.

Mor och far med elva kycklingar.

Man känner sig hedrad.

Men så äntligen blev det tid för bygge.

Plintar är gjutna, gruset på plats och bärlinor fastspikade.

Nu "impregnerar" jag virket med järnvitriol,

jag har fått för mig att det ökar hållbarheten men är inte säker.

Någon som vet eller har en åsikt?

Först av allt ska det bli vedbod, cykelförråd och dass.

Det gamla rev vi på hösten så nu var det akut.

Cykelförrådet tyckte jag kunde ha grusgolv.

Dass och dusch skulle byggas i ett, hur jag nu kunde tänka så?

På uthusdelen är inte golven isolerade så de kunde spikas klara på en gång,

och blev en bra arbetsyta för att spika väggarnas reglar på.

Så himla skönt och underlättande,

och strax var ännu ett "tempel" rest, vi hade fått rutin.

Nytt för det här bygget var även mellanväggar,

vedboden skulle skiljas av från dass och cykelförråd.

Fönster köptes den här gången på annons,

femtio kronor för en kopplad ruta utan karm.

Den delade vi på, och fick två rutor som skulle spikas fast.

En vid cykelförrådet och en senare i snickarboden.

Nu började vi bli så samspelta att panelen till väggarna spikades i rasande fart.

Ja så fort gick det att vi glömde fönstergluggen till dasset!

Tänk om - tänk nytt. 

En del av en bräda och biten ovanför dörren lämnades,

och två små smala fönster uppstod.

Så blev det sommar,

ÖB firade 5 år i Visby med ett extrapris på däcksstolar.

Jag inhandlade och byggmästaren tog ledigt!