Så kom den ut på klädsträcket för vädring,
en molnig och kall januaridag passar bra för textilvård.
Ingen sol som bleker, ingen vind som sliter.
Så någon timme får den hänga på klädsträcket och lufta sig.
Visa upp sig i sin helhet, eller i alla fall till hälften.
Ett fantastiskt slingrande mönster som är svårt att följa på bordet.
Med sin bredd på 160 cm och längd på hela 325 cm måste jag vika den dubbel.
De äkta kashmirschalarna vävdes med gobelinteknik,
inslagsgarnet plockades in efter en mönsterförlaga.
Vid färgbyten klipptes tråden av och en bit lämnades på baksidan.
Väven var så tät att man inte behövde fästa garnet.
Trots den förenklingen kunde det ta upp till tre år att väva en schal.
Men när schalen blev modern och kom till Europa blev efterfrågan stor.
Då förändrades vävtekniken och jacquardvävstolen användes.
Både i Frankrike och England vävdes schalar,
men det var staden Paisley i Skottland som dominerade produktionen.
Även nu klipptes tråden av på avigsidan och fick sedan hänga löst.
Motivet var fortfarande inspirerat från de indiska schalarna.
Och visst känns det orientaliskt även om det inte är det mest typiska mönstret.
Trots detta kallas det för paisleymönster, efter staden där de vävdes.
Så detta är en paisleyschal vävd i Skottland,
men inköpt på Gotland.
Jag har två stycken schalar, men mer bruna än röda. De är efter min farfarsmor och min farmorsmor. Måste ha varit rena modeplagget i slutet på 1800-talet?
SvaraRaderaLyckliga du! Ja de var väldigt vanliga på 1800-talet, både med röd och gul botten och svart mönster.
SvaraRadera