Gammal kärlek rostar aldrig!
Även om den försvinner i minnets dunkel,
blommar den upp där den kommer fram ur sitt gömställe.
Det hände mig i förra veckan.
Jag hittade en bok på biblioteket som jag bara måste låna.
En bok om folkliga textilier och där blev jag påmind.
Om hatten jag köpte för nästan fyrtio år sedan.
På en utställning om textil från Guatemala,
jag tror den visades på Dalarnas museum i Falun.
När jag bläddrar i boken ser jag hattarna.
I lite olika modell men även någon lika som min.
Sydd för hand av band hopflätade av strå i naturfärg och svart.
Lite stel i formen och så prydd med sidenband.
Och de älskar jag - färgen och fladdret!
Det är en manshatt, det ser jag i boken, bara män bär hattar.
Kvinnorna har andra typer av huvudbonader.
Eller håret uppbundet med hjälp av band och hopvirat tyg.
Bilderna i boken är lysande, så vackra och välkomponerade.
Detaljrika, med ett sinne för det textila.
De kompletteras med tydliga teckningar, också de i färg.
Och så människorna, de som skapar och de som bär upp kläderna.
Så fina, känsliga porträtt med vördnad för personerna!
Författaren och fotografen Catherine Legrand är mamma till boken.
Ett eget exemplar kan du köpa här.
TEXTILES: a world tour är bokens titel,
och den tar mig världen runt - den textila världen.
Vietnam, Laos och Thailand, Indien, Mexico, Guatemala,
Panama, Rumänien och Benin - alla med sina speciella textila uttryck.
Boken beskriver hantverkarens tillvägagångssätt men den är ingen "receptbok".
Catherine Legrand vill visa oss ett levnadssättet,
och ge oss respekten för det handgjorda.
Hon tar William Shakespeares ord till hjälp för att förklara;
" ... such stuff as dreams are made on"
Och jag bläddrar och dagdrömmer ...
Den boken har jag, men har glömt den som så mycket annat. Nu ligger den i min hög av bläddra böcker igen. 1972 köpte jag en hatt i Zimbabwe ( då Rhodesia) jag har hatten på huvudet varje sommar och för några år sen när jag var tillbaks i landet och besökte deras nationalmuseéum kom det en vakt fram till mig. Det visade sig att jag gick omkring i det som nu är museiföremål! Man har helt glömt den gamla tekniken att nålbinda hattar med tuggad bark. Det är viktigt att vi lär ut de gamla traditionella hantverken, men självklart så att det passar dagens samhälle!
SvaraRaderaHärligt - nu kan du också sitta vid köksbordet och dagdrömmasresa!
SvaraRaderaPå nätet går det ju att hitta precis allt, men visst är det mycket behagligare och mer rofyllt att bläddra i en bok och drömma sig bort. (Men det är också trevligt att ha lite nätkontakt med er två, Britt och Birgitta, var och varannan dag.)
SvaraRaderaJa det är så kul när ni tittar in och lämnar en kommentar.
RaderaJag följer med förtjusning din sida Elisabeth men förgrymmas ibland över att jag inte kan kommentera längre...
Och väldigt trevligt att ha närkontakt med dig Elisabet... Kram
SvaraRadera