Konsten att väva siden

Jag har läst boken om K. A. Almgrens sidenväveri.

Sidenschal från 1800-talet, blekt från svart till brunt av tidens gång.

 En intressant och välskriven bok. Jag rekommenderar den!
 Den är lätt att läsa, trots att den innehåller mycket fakta.
Texten leder framåt och innehållet är spännande.
Jag tror den är intressant även för en person utan vävkunskap.

Eva Bergström är författare och Stockholmia är förlaget. Titeln är:
Vävare och mästare, om arbetarna vid K.A. Almgrens sidenväveri.

Här beskrivs inte bara sidenväveriets uppgång och nedgång.
Du kan läsa om några av de personer som försörjt sig på siden.
Mästare, gesäller, väverskor, dragerskor och strumpvävare som producerar siden.

Men även om spolerskor, vinderskor, och dockerskor som alla förbereder garnet.
Och så varperskan - med titel som kättskärerska, skärerska eller rännerska.

Sidenschalar - huvuddukar - var den stora produktionen på 1800-talet.
Väverskan fick endast betalt för fullgott tyg - uppsättningen var obetald.
När väven klipptes ur vävstolen skulle schalen fållas eller fransas.
En period syddes spets på för hand i kanten.

Barn var ofta de som fransade schalarna. Yngre än 15 år.
År 1846 sänktes minimiåldern från fjorton till tolv år.
Över femton år, då var man skattpliktig.

Flera kvinnor fortsatte arbeta med siden hela sitt liv.
Sjuttiofem och åttiofem år var inget hinder år 1910.
Maria Roos arbetade dagligen vid 94 års ålder.
Förtjänsten var inte stor men ofta fanns en slant på banken.
Och att arbeta med silke var något speciellt.

Idag kan du besöka K.A. Almgrens i Stockholm eller
på Gotland hos Sidengården.
 

Vill du skaffa dig en traditionell silkesduk, som på bilden ovan,
hittar du både svarta och färgglada hos Tyrihans i Norge.

Och boken, den finns på biblioteket!