om killingskinn och vårt behov/icke behov av dem.
På den gamla goda tiden när allt togs omhand fanns inte problemet.
Ingela Fredell, länshemslöjdskonsulent i Jämtlands län,
har kopierat en kyrkvante från Långå i Härjedalen.
En springa i handflatan gjorde att man kunde bläddra i psalmboken,
utan att ta av sig vantarna i den kalla kyrkan.
Vanten broderas med silke på rött kläde, för att sedan fodras med vitt killingskinn.
Springan kantas med harskinn, för mjukhetens skull.
Vilket skinn som passade till vad visste man.
Vantarna var vanliga i Jämtland och Härjedalen,
men producerades troligen av specialister i Hälsingland.
De på bilden ovan kommer från Bjuråker, men gavs 1882 till Gotlands Fornsal.
Men vad ska vi göra med killingarna idag?
Eller hur förhåller vi oss till djur?
Lyssna på Maria i Morgonpasset, här.
Så synd att jag inte är en kyrkobesökare, i så fall hade jag broderat mig ett par kyrkvantar. Så var det de där med killingskinnen. Tack Birgitta för allt jag får lära mig.....
SvaraRaderaAlltså - de funkar även för mobilen! Värre är det med killingskinnen, eller killingarna som inte blir dygnsgamla.
SvaraRaderaMen vilka vackra vantar!...tänk att dom hade sådana förr....
SvaraRaderaHa en fin morgondag!
Kram bia