Platsens betydelse för tyget

Projekt Gutetweed drevs av två fårägare med Gutefår.

Karin Persson och Barbro Pettersson.

I mitten av 1980-talet ville de förädla Gutefårets ull.

År 1987 fick de stipendium för sin verksamhet från

Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund.

Gutefårets ull består av bottenull, som är mjuk och finfibrig,

täckhår, som är rakare och något grövre, 

samt märghår, som är styva och släpper från kroppen.

Samma typ av ull som man gör de skotska tweedtygerna av.

Därför blev det naturligt att ta fram ett handvävt tyg med den karaktären.

Ullen sorterades och skickades till spinning hos Alan Waller i Bohuslän.

De märghår som ullen innehåller anses fel i dagens ullbedömning,

därför fick spinneriet städas grundligt efter spinningen.

Det gav ökade kostnader och ett dyrare garn.

Tyget handvävdes - precis som Harristygerna.

Bockstensmannens dräkt stod som inspirationskälla till tyget,

och treskaftskypert blev bindningen med en ut- och en insida.
Ena sidan på tyget -utsidan- visade mer av varpgarnet.
Det garnet var spunnet med mycket täckhår och blev tåligare.
På andra sidan -insidan- såg man mest av inslaget,
som bestod av bottenull till största delen och var mjukare.  

Ett lättsålt tyg med den lokala förankringen 

och den fina tygkvalitén tyckte vi.

Men tyvärr - det blev ingen hit och projektet gick i graven.

På torsdag blir det ett exempel i min föreläsning.
Jag visar på att lokal förankring inte alltid räcker.

Och i Jordanien tar jag upp det igen.

Då för att visa hur en råvara från ett kulturarv kan användas.

För jag kan inte släppa tanken på tyget.