Hej och tack!

Det här är mitt tusende blogginlägg.

Det känns liksom lite historiskt, så roligt att ni hängt med!

Nästan 100 000 sidvisningar har klickats fram.

Av japaner, kineser, ryssar, italienare, fransmän, britter och amerikaner.

Folk från Irland, Ukraina, Norge, Portugal, Israel, Tyskland, Peru, Spanien och Schweiz,

och så greker, ester, finnar, danskar och svenskar har tagit del.

En världsomspännande läsekrets kan jag skryta med.

Flest läsare har naturligtvis kommit från Sverige, men näst bäst är ryssar. Tack för det!

Min första bild var på en slända som jag spinner ull på.

Det här inlägget får börja med en keramikkorg för förvaring av ullen, 

innan den spinns till tråd. En ullkorg från Grekland med dryga 2 500 år på nacken.

Självklart måste jag även visa ullkorgen från Gotland.

Tillverkad av Sixten Kraft, för bara några år sedan - ca 25 sådär!

Korgar med samma uppgift men så olika,

eller visst är de lika! Båda modellerna är uppbyggda av ett galler,

luften kan passera genom korg och ull. Funktion kallas det!

Med mina blogginlägg vill jag förmedla kunskapen om textil.

Dåtidens, nutidens och framtidens. 

Personligen har jag under tiden lärt mig massor,

både av det jag tagit reda på, och av era kommentarer - tack för dem.

De som kommit på bloggen, men även via mejl och vanlig post.

Alla är verkligen uppskattade!

Att hitta dagens ämne, läsa in det, fota bild och formulera text,

och så sammanställa och ladda upp - så har det gått till.

Jag har haft fantastiskt roligt!

Och det finns hur mycket som helst att skriva om,

men 1000 inlägg räcker för nu.

Så tack, tusen tack, för att du hängt med mig.

Kulturlördag!

Igår spelade Gotlands balalajkaorkester,

och då är det drag - fullsatt med väldigt hög stämning.

"Längs floden" hette konserten och anspelade på Gotlands kontakter med Ryssland,

särskilt staden Novgorod där gutarna hade handelshus.

Men på vägen till konserten ramlade vi in på utställning.

"En matta som liknar mig" på galleri GKF.

Josefin Gävfert visar handvävda mattor.

Det är verkligen annorlunda mattor som Josefin vävt.

Vävtekniker som jag inte direkt förknippar med mattproduktion.

Daldrällar som ovan bland annat.

Färgskalan är lysande och praktfull.

Inte heller den är något jag förknippar med golv.

Likadant är det med garnet,

både varp och inslag är av ullgarn.

Däremot har Josefin blandat tunt och tjockt garn,

och det verkar inte påverka resultatet - kvalitén är bra.

Och mattorna känns som en frisk fläkt - nytänk helt enkelt!

Och konserten var också så himla bra.

Vill du lyssna en stund? Klicka här!

Eva Sjöstrand lotsade oss längs de ryska floderna,

genom kärleken och mellan århundradena.

Runt den uppblossande rysskräcken för att visa på vår likhet som människor.

Två uppfriskande kulturmöten på samma dag!

Spindelväv

En hatt av spindelväv 

- visst känns det som en saga av Elsa Beskow.

Hon var, tycker jag, en mästare i att tolka naturen textilt.

Men den här sköra och eleganta hatten är gjord av spindelväv!

Den finns på British Museum i en utställning om konsthantverk från Afrika.

Själva stommen i hatten är tillverkad av kvistar och grenar.

Lite stadga måste det nog vara om hatten ska sitta kvar på huvudet.

Men över grenverket är alltså spindelväv monterad.

Hur? Har spindeln spunnit på plats? 

Hur ömtåligt är det? Inte helt skör - den har transporterats till London.

Från södra Afrika där Sanfolket brukat den.

För att förhöja elegansen har den utsmyckats med en strutsfjäder.

Lika skir och ömtålig som spindels tråd.

På utställningen finns flera häftiga huvudbonader.

Denna är virkad av bomullsgarn.

Liksom den här fantasifulla skapelsen.

En sober mössa stickad i ullgarn.

Och så filtade kalotter med långa tofsar av silke.

Afrika är stort och varierande, det märks på utbudet av huvudbonader.

Alla är handgjorda av olika lokala material,

och alla material är textila, det är jag säker på!

Men spindeltråden, räknas den som textil?

Bollar till lyst

 Ibland kan man bli nästan manisk,

upprepa en företeelse i oändlighet, 

och det är kanske inte alltid så kul.

Men vissa fördelar har den - manin.

Det maniska kan bli magiskt!

Den kan hjälpa till att utforska en företeelse,

eller som i det här fallet en teknik, ett sätt att mönstra.

Ju fler man gör desto fler möjligheter upptäcker man.

Som när man syr bollar med langettstygn runt ett nystan.

Singla heter tekniken och på 365 saker du kan slöjda hittar du beskrivning, här.

Man delar in klotet i trekanter och får prismor.

Med hjälp av garnbyte och ny färg uppstår ett nytt motiv.

Utmärkt att använda sina restgarner till, 

och är de dessutom som här växtfärgarde blir resultatet lysande.

På nästa boll provas något nytt.

En cirkel i toppen och botten, vad händer då?

Fortfarande är det prismamönster på resten av ytan.

Men det behöver det väl inte vara?

Nej cirkeln behålls och sedan blir det ränder för resten.

Häftigt och snyggt!

Men det är klart - en randig boll funkar också!

Liksom en grön ...

Liksom en blå/lila, och här bildas ett kors!

Ett malteserkors syns tydligt beroende på färgernas placering.

Prismorna delas upp i flera delar,

 och blir mindre och mindre.

Till slut är det bara en prickig yta.

Ett besök hos ögonläkaren resulterade i detta mönster,

två lite ilskna ögon tittar på dig.

Eller är de besvikna över att de inte kan se klart längre?

Vad det är härligt när någon ger sig tid att utforska!

Så många annorlunda sätt att mönstra.

Tack Renate för det.

Tagelvävning

Det är inget som görs idag, men visst är det häftigt.

Att man kunde väva siktdukar av hästsvansar.

Tänk själv - ett strå är inte ens en meter långt, kanske 80 cm.

Vävningen skedde för hand i hemmen och var en välkommen biinkomst.

Mest intensiv var tillverkningen för så där 100 år sedan.

Det läser jag i boken "Det handlar om textil",

Meddelanden från Jönköpings läns hembygdsförbunds 

och stiftelsen Jönköpings läns museum LX.

Boken trycktes 1989, men du kan hitta den på antikvariat, här.

Det är en fascinerande läsning om hur siktduken vävdes.

Taglet var både kort, även om det rörde sig om svanstagel, och styvt.

Ofta fick barnen hjälpa till med solvningen.

 I min sikt ligger stråna parallellt, i knippen, både i varp och inslag.

Det var säkert lättare att väva så, men det finns mer avancerade tekniker.

Jag har sett de som är rutiga, ljusa och mörka strån har bildat mönster.

För att få en finare sikt vävdes duken med enstaka tagelstrån i solv.

Ett ännu mer grannlaga arbete, som på bildens sikt.

Den är säkert perfekt att sikta vetemjöl med.

Stommarna gjordes av furu men sikten monterades inte på en gång,

först när den var såld sattes duken på, klämdes in mellan de två träspånen.

Därefter skulle kanten rullas och sys fast.

 Siktarna såldes därefter av kringresande knallar.

På 1930-talet fanns i Bredaryds socken ett 80-tal knallar,

de sålde slöjd, bland annat just tagelsiktar.

Sedan kom metallduk som framställdes industriellt,

och idag kan nog ingen väva siktduk i tagel.

Erika föreläser i Hellvi!

Alltså det här måste du komma på!

Det är kanske första och sista gången du kan höra det.

Så en sån attraktion kan man bara inte missa.

Erika Lagerbielke berättar om sitt arbete som designer.

I Hellvi Bygdegård söndagen den 2 oktober kl. 14.00.

Observera att du måste anmäla ditt deltagande,

och du - det är begränsat antal platser!

Skolor med mode

Jag har skrivit om henne tidigare, här,

men jag gillar hennes modeller och material.

Hennes plagg är enkla men visar på annorlunda lösningar.

Då visades dräkterna på HV Galleri, en elevutställning.

Nu har jag sett dem på utställningen Mode i sju akter på Kulturhuset.

En utställning där tre designskolor visade mode. + lite till.

Utställningen är slut, men klicka här för mer info.

Nu är Astri Sörby representant för Handarbetets vänners skola.

Ett bra val tycker jag. Tre kreationerna visar på avtryck i kalk, jord och hav.

Samtliga är tillverkade för hand,

och det är just hantverksskickligheten som är HV:s signum.

Här skolas eleverna att behärska teknik och material mer än formgivningen.

Är man utbildad på Konstfack gäller formen mer.

Efter genomgången textillinje har man skolats i design och mode,

mer än i textila teknikers utövande.

Amanda Hultman var en av dem som representerade Konstfack.

Här finns ett klart utforskande av hållbart mode.

Roliga och inspirerande skisser förklarar hur hon tänker.

Provvävar i olika material visar på om det fungerar.

Provtryck på tyg ger en klar bild hur det blir.

 Det finns något intressant i smycket,

kanske sättet det är tillverkat på eller är det formen?

Men de färdiga kreationerna - hur blev de?

Jag tyckte nog mer om skisser och provexemplar.

Kanske är det så att Konstfack är bättre på designprocessen?

Nå men Bäckmans då - modeskolan framför andra,

hur ser deras elevers arbete ut?

Kul och roliga!

Ett väldigt experimenterande och undersökande av kropp och kläder.

Kanske inget jag kan tänka mig att bära,

men Disa Gadd har tagit ut svängarna på ett raffinerat vis. 

Jag upplever att man diskuterar mode och stil.

Vad vill du uttrycka med dina kläder och varför just det.

Ett utforskande och ifrågasättande.

Fast jag vet inte om jag tycker det är vackert?

Å andra sidan - det är onekligen mannens form på äldre dar,

efter mycket öl och stillasittande.