Invecklingar - Viktorias del

Viktoria, stil och mode har blivit ditt uttrycksmedel.

 

Jag ser ditt skapande mer som en möjlighet

att uttrycka dina tankar om mode. 

Du har valt att arbeta med material

som inte genast får mig att tänka på kläder. 

Mer på former och strukturer. 

 

 Utifrån engångsartiklar, muffinsformar, kaffefilter 

och påsar i papper och plast framkallar du dina verk.

Det är ett sorts skissande för något som kan bli – fast det redan är.

 

                                           Det är nyskapande samtidigt som det flirtar med 

1700-talets spetsrika klädesplagg och 

1800-talets tygslukande krinoliner och turnyrer.

 

 Lika generöst slösar du med materialet, 

lika mycket arbete lägger du ner på ”plagget”. 

 Ditt mode är överraskande och vackert. 

Stilfullt!

Vernissage!

  Så var det vernissage igen - det blir många den här tiden!

Nu öppnade vi utställningen INVECKLINGAR.

Med Yvonne Habbe och Viktoria Einarsdotter Abbas.

Sara och Ella skötte serveringen av bubbel och maränger.

Frode hälsade välkommen och jag invigningstalade.

Och så kom det massor med folk!

Hela övervåningen fylldes snabbt med nyfikna besökare.

Både för mig känd och okänd publik strömmade till.

Yvonne och Viktoria fick blommor och lyckönskningar.

 Stora salen disponerades av både Yvonne och Viktoria.

Yvonnes tavlor och Viktorias "skissande" mode.

Vissa föremål var placerade i montrar och svåra att fotografera.

Bilden innehåller allt, tavlor, smycken och serveringen.

 Men det ger ett smakprov på vad du får se,

om du tar dig till Langska huset.

Vill du lyssna på Yvonne och Viktoria gör du det här.

Ett reportage i P4 Gotland, 1 timme in i programmet Eter.

Ni andra får läsa morgondagens inlägg!

Petras souvenirer

 Vi stannade till vid ett café för förfriskningar.

Marguerite och Mohammeds café.

Vi drack turkiskt kaffe med kardemumma.
Starkt, sött och gott.
Eller te, svart som natten - varmt och sött.
Serverat av en beduin, med kajal runt ögonen och lockigt hår,
och den traditionella palestinaschalen - keffiyeh på arabiska.
Vävd i bomull med ett mönster från gamla Mesopotamien,
där det symboliserade fisknät eller säd.
Huvudduken bärs som skydd mot solen och sanden.
Dessutom säljs den som souvenir.

Liksom de glas vi drack vårt kaffe ur.

Tydligt minne från den här platsen.

En annan souvenir som Mohammed sålde i sin butik, var sandflaskor. 

En idé som Marguerite fick när Petra skulle få besök av drottning Elisabeth.

I boken Gift med en beduin beskrivs hur hon förärades en flaska.

 I ett stånd mitt emot caféet kan man fortfarande köpa sandflaskor.

Med olika motiv och med sitt namn inlagt om man vill.

 Sanden kommer från de omgivande bergen och finns i olika kulörer.

Den packas i flaskan och med en sticka formas motivet.

Snabbt går det, men exakt och fint blir det.

 Jag förstår inte hur!

Boken kan jag varmt rekommendera.

Finns på bibblan.

Läs den!

Petras liv

 Hur var då livet i Petra?

Kanske som livet är mest, än idag.

Liv och rörelse, arbete och nöjen, bröd och skådespel.

Amfiteatern finns kvar och är utgrävd.

Inte Jordanies vackraste amfiteater men ändå,

uthuggen i klippan - vilket arbete!

Men mer imponerande är grottorna, i berget.

Med fantastiska fasader. Helt fullt av dem.

Och så vattensystemet. Kanaler inhuggna i berget.

Som kunde leda vattnet flera kilometer. 

Mitt i öknen, med stekande sol och vind.

På bilden syns även gatubeläggningen, av sten.

När nabatéerna försvann ur området vet man inte säkert.

Senast bodde beduinerna i Petra. Även de i grottorna.

I början av 1980-talet fick de flytta, då insåg man Petras värde.

Historiskt och turistiskt. 

Hur livet var alldeles innan man var tvungen att flytta,

har Marguerite van Geldermalsen beskrivit i boken,

Gift med en beduin.

Hon mötte kärleken i Petra, stannade och gifte sig.

I boken beskriver hon hur de lever - arbete, nöje och familjeliv.

Hur familjen utökas med tre barn.

Själv är hon uppvuxen på Nya Zeeland.

Snacka om att byta miljö!

Petras hemligheter.

 Drygt en kilometer fick vi vandra genom ravinen.
Bitvis var det både  smalt och trångt.

Vi gick nerför Al siq, det arabiska namnet, 

på den utdragna färdvägen, in till Petra, ett av Jordaniens kulturarv.

Byggt av Nabatéerna som bedrev handel i området runt år noll.

Genom den snäva passagen kunde kamelkaravaner

på över fyra hundra kameler färdas för att sälja sina varor.

Infarten genom ravinen var lätt att försvara och gav ett mäktigt intryck.

Och så plötsligt vidgas vägen och öppnar sig mot ett torg.

Fyllt med människor, åsnor, hästar och kameler.

Och i fonden, uthugget i klippan, Skattkammaren.

Så kallas den gravplats som möter besökaren.

Den som blivit Petras mest visade monument.

Imponerande, fascinerande och fantasieggande.

Men den är bara början på den stad Petra är.

En stad som hade bostäder i grottor, amfiteater och butiker.

En stad som ännu ruvar på många hemligheter 

och som fortfarande håller på att grävas ut.

 

Och som i andra änden av staden visar upp denna fasad.

Kallad klostret, ett par hundra meter högre upp.

Allt uthugget i berget.

För mer än tvåtusen år sedan.

Visst undrar man hur det var möjligt.